United States or Liechtenstein ? Vote for the TOP Country of the Week !
Emellertid är det väl, att människorna ledas av olika böjelser; de stora städerna äro lika nödvändiga som de spridda hyddorna. Djäknarne gjorde just icke långa dagsmarscher och uppehöllos ofta på vägen av än en, än en annan orsak. Först på femte dagen hunno de därför till Trevnadslösas ägor.
Det sorgliga låg ej häruti, ty gumman såg hjärtans välvillig och fryntlig ut, men i rummets bakgrund skymtade en säng och på dess huvudgärd ytterlinjerna av ett likblekt ansikte med tillslutna ögon. Bredvid sängen satt en annan kvinna böjd över den sjuke; hon vände sig långsamt om, då djäknarne inträdde, och dessa igenkände Johanna Brant.
Sven tvättade sig med medhavd såpa och visade nu, sedan sotet väl var bortsköljt, ett öppet, ärligt och friskt ansikte, vida yngre än djäknarne förmodat. Ja, Sven kunde vid närmare påseende ej gärna vara äldre än tjugufem år. Sedan de tillräckligt njutit av de svalkande böljorna, öppnade Sven sitt knyte, i vilket han hade rent linne och sina helgdagskläder av vackert, pressat vadmal.
Göran och Adolf hade genast gissat hela sakens sammanhang. Med blickar av outsägligt förakt betraktade de unga djäknarne de båda herrar, vilka de på beskrivning igenkände för att vara brukspatron Brackander och länsman Spöqvist. Och det var icke blott förakt, det var harm och ungdomligt uppflammande vrede, som ljungade i dessa blickar.
Sven masmästare marscherade med långa steg och svängande sitt knyte i handen, framför djäknarne, men ej på längre avstånd, än att de kunde underhålla ett samtal med honom, och det gjorde de även. För varje fågel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom därom.
Han levde därefter ett ömkligt liv såsom brännvinsadvokat i en av småstäderna, söp förtvivlat och dog slutligen av fyllerigalenskap. Tjugu år hava förflutit, sedan de båda djäknarne sade varandra farväl vid den lilla båtviken och skildes åt för att på olika vägar vandra genom livet.
Nu slog auktionsklubban mot bordet, och Moraklockan, som så länge mätt den stilla förflytande tiden i den lilla boningen, anammades nu även av rovgiriga händer och bortfördes i triumf. Vi vilja ej spilla några ord på att berätta orsaken till det bedrövliga uppträde, till vilket de båda djäknarne med tunga hjärtan här blevo vittnen.
Ödet hade fört djäknarne till samma koja, i vilken den sjuke Sven Stål blivit inkvarterad. Karin, så hette den åldriga ägarinnan till densamma, var änka efter en torpare och försörjde sig nödtorfteligen genom att krusa "lin" åt nejdens kvinnliga befolkning.
Djäknarne följde bakom tåget och stannade i förstugan. Dörren mellan denna och rummet var öppen. Nu, gamle krutgubbe, sade patronen och lade sin hand på korporal Brants skuldra, nu är auktionen slut. Jag kommer för att fråga dig, var du ämnar sova i natt. Brant vände sig om, rätade sig stolt och svarade: Jag skall i natt måhända sova lugnare än ni, herr patron.
Sådan var korporal Brant till sin yttre människa. Djäknarne kände vid hans åsyn en djupare vördnad, än om de sett hela Växjö konsistorium inträda; herrar konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, men förhållandet var verkligen sådant.