United States or San Marino ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men då vi hunno ändan af åsen, satte den mörke sig ned på marken och tog min hand och nödgade mig att sitta. Och då vi sutit en stund i tystnad, började hans ögon stråla, och han frågade och sade: 'Vet du, barn, hur ett sinne är, som älskar? Men jag visste det icke, utan teg. Då utsträckte han handen och förde den långsamt rundtomkring öfver de blanka sjöarna. Men han sade: 'Sådant är det.
Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster; stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i vattnet och räcka ner till sjöbotten.
Du tager vidare de präktigaste seldonen, som finnas i stallet, och skurar dem, så att de blänka som solen. Sedan kläder du dig i det nya livréet med röda listerna och blanka knapparne, du vet. Ja, nådig patron. Och fort skall det gå... annars vankas det stryk. Jag vet, nådig patron.
I fönstren hänga prof på varorna: mörka dukar, randiga klädningstyger, ullgarn doftande af får, blanka knappar, speglar i messingsramar, lådor med russin och sviskon, stearinljus i blå omslag samt tuggtobak i rullar med ett ord allt hvad en rättskaffens Jyväskylä-medborgare nödtorfteligen behöfver för sitt dagliga uppehälle.
Och välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter, uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.
Nosen hängde mot jorden. Och körsvennen var svart. Han var svept i en svart kappa, svarta vantar på händerna, en svart slokhatt nedtryckt på huvudet. Han hade icke något ansikte. Det vita som skulle blänka mellan hattbrättet och kappkragen fanns icke. Det var svart. Det är kolran själv, tänkte Basilius. Det är döden. Han mindes fuller väl vad moran förtalt om farsoten.
Och på östra gafveln sitter ett fönster med ett förgyldt öga på. Det är Guds öga! Det förstår han inte, men det är i alla fall ett mycket stort öga, som bör se långt. Under fönstret är en källarglugg med galler. Morbror visar gossarne att dernere stå blanka likkistor. Der bor Clara Nunna. Hvem var det? Det vet han inte, men det var väl ett spöke.
Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda andar.
Dock med nedsänkt hufvud ser hvar hjälte Tigande emot den svarta marken, Utom en, den käcka Radoitza. Hurtigt opp ifrån sin plats han springer, Gjordar om sig sina blanka vapen, Sveper sig i mångahanda dräkter, Kastar öfver dem sin divansmantel, Och så störtar han sig ned i böljan.
Man lyfte oss upp ur korgen och bar oss bort från vår moder. Man gömde oss för att lura och skrämma henne, men hon sökte rätt på oss och bar oss i sin mun tillbaka till den runda korgen, där vi bodde. Jag minns min mor. Hon var brun till färgen, stor och vacker, med lång nos och ett par underbart blanka ögon. Jag tror att jag var hennes älsklingsbarn.