Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 maj 2025
Stellan satt vid skrivbordet, egendomligt tom och öde, medan han mumlade för sig själv: En sån idiot! Har den inte en skruv lös, så vore det väl fan! Ibsen! Apotekare! Ä mänskor fullkomligt galna! Axel kom ej mera tillbaka... Men innan dess hade någonting annat hänt. På sommaren hade den gamle majoren samlats till sina grevliga fäder.
Där ligger Cantina Italiana, plats för mötena med min dåvarande fästmö för tre år sedan, där vi förvandlade i Chiantivin mina första italienska författarerättigheter. Där Schiffbauerdamm med pensionatet Fulda, där vi bodde som nygifta. Här min teater, min bokhandel, min skräddare, min apotekare.
Borgerskapet i Köping, hvars förtroende han vunnit och som insåg den ära en så berömd man som Scheele skänkte staden, bestämde i förening med magistraten och landshöfdinge-embetet, att de ingen annan ville hafva till apotekare än Scheele.
Där nere, andra sidan gårdsplanen, låg Axel Ahlberg och sov. Han trodde att han skulle bli en stor skald. Stellan visste, att Axel aldrig skulle kunna bli det. Han skulle alldeles säkert sluta som apotekare. Det fanns inte något tvivel därom. Och ändå trodde Axel det själv. Skulle det gå likadant med honom själv? Var det hela en inbillning, som skulle räcka några år och sedan försvinna.
Och dessutom: när talet föll på vad yrke man skulle välja, svarade Axel alltid: Jag ska bli apotekare. Stellan skrattade invärtes, så att han kunde kikna. Hade man nånsin hört på något mera dårhusmässigt! Här var en kurre, som trodde sig skola bli en stor skald. Och så tänkte han bli apotekare!
Men det är mycket i »old Sweden» som icke är mycket bra. För exempel läkarne. Han ser på mig. Well. Han skriver inga papper. Han har själv apotek. Doktorerna i Sweden skulle vara pharmacister. Det behöves inga apotekare. De göda sig på folkets dålighet. Det är intet väll. Ett annat: Jag vill gå till Chicago. Jag går ner i tåget. Jag reser. Konduktören säljer själv biljett.
Här hade reportern träffat en apotekare som omtalade många underliga saker om en viss ingeniör Pompowski . »Ja, det är minsann en lustig kropp, den Pompowski,» sade apotekaren. »Jag känner honom rätt väl. Vill ni höra litet närmare om honom?» Ja, det ville reportern.
Stellan kunde ej förstå sammanhanget mellan dessa båda yrken, förrän Axel en dag i vredesmod utbrast: Se på Ibsen! Stellan stirrade på sin vän: Va menar du? Ibsen! Va fan har han med det att göra? Men nu var det Axels tur att triumfera. Han log en lång stund, ironiskt, överlägset. Till sist sade han: Du ä så djävla okunnig. Vet du inte, att Ibsen till en början va apotekare?
Hon skaffar mig tillstånd att gå ut på extra tider, och då hon upptäckt att jag sysslar med kemi, lagar hon att jag blir föreställd för sjukhusets lärde apotekare, som lånar mig böcker och sedan han fått del av min teori om grundämnenas beskaffenhet, inbjuder mig att arbeta i sitt laboratorium.
Dagens Ord
Andra Tittar