United States or Jordan ? Vote for the TOP Country of the Week !
På tredje dagen, då Thores bröllop skulle stå, kom Ån uppifrån fjället med en stol på ryggen. Först gick han till grannens gård och smög sig till vindögat på frustugan, därpå sprang han i fläng hem till modern. Här ska du ha, mor! sa Ån och ställde ned stolen. Vad skall jag med honom? Du skall vila dig. Fötterna äro ju för höga, kära son, så jag aldrig kommer i honom. Ån tänkte. Björn kom in.
Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med supande och slagsmål, kände Kristina väl till. Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de, grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring. Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.
Lilla Maglena fick höra samma historia, som Ante redan nyss fått del utaf dels genom prästen och dels genom hans hustru. Historien om honom själf och hans syskon. Deras vandring från fjället med geten i följe, var känd nere i bygderna, rörande och förunderlig som den var.
HYLLOS. Honom sökte man, Kring honom trängdes skarorna, stormhotande, Som åskmoln kringom fjället. TEKMESSA. Och den ädle, han? HYLLOS. Stod stark, orubblig, värjande hvart anfall af, Tills strålen kom, som hjälpte skingra skyarna. TEKMESSA. Min son? HYLLOS. Just han. TEKMESSA. Han räddade sin räddare I ädel växling. Hvilket härligt bud du bär!
"Ar de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. Och Gud tröste oss, de små ena å och tunnare nu än lappens barn. Föda har trutit för fjällbarn i vår." "Mattes! Å att de är Mattes!" Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till lappen. Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken.
Flicka, älskar du dunkla kvällen, Bleka stjärnornas bäfvande ljus? Kom, från toppen af Mallmor Låt oss skåda, hur natten föds! O, jag sutit på fjället ofta, När i väster sin skimrande port Solen slutit, och rodnan Stilla vissnat på molnets hy; Druckit svalkan af kvällens anda, Skuggans vandring i dälderna sett, Låtit tankarna irra Kring den nattliga tystnans haf.
Utanför palatset svallar Mot en ödslig klippstrand hafvet; Fjället med sin krans af tallar Är i mörker ren begrafvet. På den skumomstänkta hällen Kan du dock en vålnad röja. Ensam i den kulna kvällen Ses en yngling än där dröja. Hösten sina stormmoln skockar, Men han syns dock icke vika. Daggen stelnar i hans lockar, Men för honom är det lika.
Och med undran och med kärlek sågo Bygdens flickor på den unga kämpen; Ty han stod, den starke Ojan Pavo, Som den höga furan ibland småskog, Och hans öga brann som himlens stjärna, Och hans panna lyste klar som dagen, Och hans gula hår föll på hans skuldror Som ett solglänst strömfall öfver fjället.
Hafvets hvita bränning strömmar Mot hans skuldra öfver fjället. O, han gått med sina drömmar, Blott hans skugga är på stället. O, när hjärta är som hjärta, Hvilken enhet mellan tvenne! Honom se i nattens svärta, I palatsets strålglans henne. Nattens mörker, dagens flamma, Allt det bittra, allt det glada, Blir det icke allt detsamma, O, när lifvets rot fått skada!
Och den trogna satt och grät på stället Än, när solen sjunkit bakom fjället Och den bleka, nattomhöljda stjärnan Uppgick öfver tärnan. Nästa morgon blef hon än där funnen, Men dess tårekälla var förrunnen, Och mot korset, som hon slöt med armen, Slog ej mera barmen. Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod! Ej din pärla jag sökt, strålande ocean!
Dagens Ord
Andra Tittar