United States or Iraq ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu, när modren såg sin son, den sörjde, Sprang hon ut i böljan i hans armar, Lysten att ur vådan honom rädda; Men i samma ögonblick till djupet Flydde Näcken med sitt sköna byte. Högt bland Saarijärvis moar bodde Bonden Pavo på ett frostigt hemman, Skötande dess jord med trägna armar: Men af Herren väntade han växten.
Men ur kvinnohopen framsteg Anna, Hon, den skönaste af bygdens flickor, Vacker som en morgon till att påse. Och hon framsteg raskt till Ojan Pavo, Slog omkring hans hals de mjuka armar, Närmade sitt hjärta till hans hjärta, Pressade hans kind mot sina kinder, Och så bjöd hon honom slita lös sig.
Men när den ärlige Petrus förnam, hvad männernas tvist var, Log han af hjärtat och nämnde vid namn inhysingen Pavo: "Pavo, min vän, det är bäst att ej neka en annan, hvad rätt är; Äfven med tiggarn är Gud och beskyddar hans hvila på muren."
Men han hof sin stämma opp och sade: "Finns här en af kvinna född och ammad, Som förmår att hålla mig på stället, Blott ett ögonblick på samma ställe, Den må taga strax mitt rika hemman, Den må vinna mina silfverskatter, Den må äga mina många hjordar, Och med kropp och själ är jag dess egen." Så till folket talte Ojan Pavo.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen, Men med den flöt intet bort af brodden; Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, Men af den slogs hälften ned af axen; Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt. Pavos maka slog sitt bröst och sade: "Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe, Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit! Svår är döden, men att lefva värre."
Sade, men tigande kröp inhysingen Pavo i ugnen, Där han i blinken på bädden af sten, kringångad af hetta, Somnade ljufligt och glömde sitt fall i behagelig hvila. Men ej tänkte han mer, den förståndige Petrus, på sömnen, Utan han steg ur bädden och gick att väcka Mattias.
Och nu stod den starke Ojan Pavo Stolt och väldig uppå lagmanstinget: Midt på gården stod han ibland folket Som den höga furan ibland småskog.
Men med glädje sade hon till gubben: "Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran; Nu är tid att lefva glada dagar, Nu är tid att kasta barken unnan Och att baka bröd af råg allena." Pavo tog sin hustrus hand och sade: "Kvinna, kvinna, den blott tår att pröfvas, Som en nödställd nästa ej förskjuter; Blanda du till hälften bark i brödet, Ty förfrusen står vår grannes åker."
Våren kom, och drifvan smalt af tegen, Men med den flöt intet bort af brodden; Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, Men af den slogs intet ned af axen; Hösten kom, och kölden, långt från åkern, Lät den stå i guld och vänta skördarn. Då föll Pavo på sitt knä och sade: "Herren pröfvar blott, han ej förskjuter." Och hans maka föll på knä och sade: "Herren pröfvar blott, han ej förskjuter."
Ångbåtar, järnvägar och skogsspekulationer hafva, jämte folkskolor och tidningar, förändrat både naturen och folket och hos allmogen uppenbarat jämväl andra egenskaper, än dem Runeberg funnit hos Älgskyttarne och bonden Pavo. Ännu en annan väckelse emottog den blifvande skalden som student på kondition.