United States or Isle of Man ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han såg farlig ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem. "Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är små och ensammen.
Men hon kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes knä och ville vara lillbarn. Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte. När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp.
Och så hade jag honom vid min sida igen, sittande på schäslongen, och så var jag fången igen i allt detta mjuka: hans läppar, hans ansikte, hans hår; och så: Jag trodde, ni hade en mun! Ty jag hade suttit alldeles stilla med hufvudet nedböjdt. Men jag log vid denna hans förmodan och räckte honom min mun. Och han kysste mig alldeles lugnt, men så länge, länge, och mitt hufvud hvilade mot hans axel.
Vi ritade och han läste, och när han stafvat sig igenom titeln: med. kandidat, vände han sig om och sade: »Hvar är han då?» »Här står hon », svarade jag presenterande. Och karlen slog samman sina mjuka mejerinäfvar så det sade klask! och med utropet: »Nej da!» tycktes han vilja på det häftigaste bestrida sanningen af min uppgift.
Frun i huset sprang emot henne, och herrn kom långsamt efter. Det var verkligen »herr Adolf». Säflig som förr, något blekare och ännu mer betänksam och tillsnörpt. Hans krage steg upp åt hakan, liksom rädd att blotta för mycket af den mjuka och välskötta halsen. Han bar sammetsrock och sträckte hufvudet framåt, med en min som ville han ständigt be om förlåtelse.
Jag har känt det som en stor tacksamhet eller en stor rikedom, hvilket du vill. Jag har aldrig haft något att förlåta.» Han såg på henne. De djuptliggande, grå ögonen hade en fuktig glans och hans röst fick sitt mjuka, vackra tonfall, då han svarade: »Jag får akta mig att jag inte kommer att bli stolt öfver dig.
Vill du se, så har jag smält ihop det till två tjocka ringar, så mjuka att en stark kvinna kan böja dem, och så tunga, att de väga upp mitt svärd. Här sitta de uppträdda på bältet. Sven kände på ringarna och på svärdet. Det skall vara lätta svärd och tunga guldringar, som kunna tävla om vikten, sade han. Men hur är det med ditt svärd, Ingemund?
I den låg det en liten krona, vars gyllene eklöv voro alldeles mjuka och böjliga som på en levande krans. Trälarna hade aldrig beskådat en sådan härlighet. De sträckte sig över varann för att kunna se bättre, och i detta ögonblick kände de för första gången en verklig vördnad för sin husbonde. Denna skall hon få, sade han.
Där står, uthugget i klippan, ett underligt tempel, som vaktas av vitklädda, tigande präster. Där slumra på mjuka kuddar, i skuggan av portikerna, prästinnor, vilkas enda kall är, då tamtam ljuder, att dansa i gulds och pärlors skrud en dans till offer åt sinnena, skenet, förändringen, skiftena och att sedan återvända i åskådningen av det eviga intet.
Det var ingen ovänlighet, endast någonting underligt automatiskt i hans sätt att tala, som om tanken icke alls följt med orden. Det kom något så vekt och sorgset öfver honom, när han plötsligt böjde hufvudet ned framför henne och sade med sin mjuka, spröda röst: För er hand genom mitt hår, där, i nacken uppåt. Hon gjorde som han sade, och hon kunde ha brustit i tårar därvid. Detta kära hufvud!