United States or Saint Vincent and the Grenadines ? Vote for the TOP Country of the Week !
I detsamma skönjde hon någonting spräckligt i mossen, hukade sig ned och tog upp. Det var en kvistad björkgren med stamfäste stort som en näve. Barken var vackert randad med kniv. Hon räckte den åt Daniel. Ska du ha grannlåten med dig? Han stoppade den i fickan. Kan väl inte skada. Gå före, I mor, med gumsen. Jag går väl lika bra efter, tyckte gumman.
"Fördömdt", så röt han åter, "det går ej bra, Jag ser, hur barken ryker från tallarna, Men ryssen står bredvid dem; och han går fri, Hvar är ert öga, gossar, hur sikten I" Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord, När för en trumf af Brasken han damp till jord; Det var dock nästan mera än svar på tal, Det hade han ej väntat af sin korpral.
Rasande, björnen lik, när jägarens spjut i hans barm trängt, Gick jag till stugan och tog från spettet ett bröd; med ett yxhugg Slog jag det sönder, och svart flög barken, ur rämnorna kringspridd.
Sedan ett par år tillverkar en svensk fabrik granbarkextrakt. Det kan synas, som borde denna fabrikation vara synnerligen vinstgifvande här i landet, där så stora mängder sulfitcellulosa tillverkas af granved, hvars bark följaktligen är ett värdelöst affall. Men i själfva verket ställa sig insamlingskostnaderna för barken så höga, att extrakttillverkningen blir föga rentabel.
Men med glädje sade hon till gubben: "Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran; Nu är tid att lefva glada dagar, Nu är tid att kasta barken unnan Och att baka bröd af råg allena." Pavo tog sin hustrus hand och sade: "Kvinna, kvinna, den blott tår att pröfvas, Som en nödställd nästa ej förskjuter; Blanda du till hälften bark i brödet, Ty förfrusen står vår grannes åker."
Då hade min hustru tagit en svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall. »Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt. Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall.
En tårbegjuten ros hon bar, Ett minne, som jag skänkte där. Hon trodde, att jag fjärran var, Och jag var henne dock så när; I närmsta buske gömd jag låg Och tårades och såg och såg. Där stod en björk från fordomtid Och grönskade och växte fritt; Den bar min flickas namn, bredvid Bar den i ljusa barken mitt. Tätt till hvarann jag båda skar En afton, då jag ensam var.
»Och de sprickor, längs hvilka vulkaner uppstå?» »Nej.» »De äro jordorganismens sjukdomar , min herre.» »Det förstår jag inte.» »Vi föreställer oss en björk, till exempel. Trädet har sin normala temperatur märk ordet temperatur genom hela stammen.» »Ja, naturligtvis.» »Barken är glatt och jämn.» »En ungbjörk således.» »Ja.
Här ser jag aspen; bär den än mitt namn, I bredd med hennes, i den gröna barken? Här våra popplar; sina rika grenar De slingra kring hvarandra än som förr. Den ena skall beteckna mig, den andra Beteckna Minna; afgrundslika lögn! Men jag vill vandra längre, jag vill se Det ställe, där jag tog farväl af Minna, Då hon gick hem att i sin jungfrubur Förgråta tiden af min bortavaro.