United States or Saint Martin ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det tör du veta bäst, som ledde ut'en i tjuder, snäste gumman. Och slapp att höra det satans fnisset. Efter en stund sade hon: Vad ska du göra med grannlåten? Ocken? frågade Daniel. Grannlåten du har i fickan. Daniel harsklade sig och spottade. Åsch, sade han, det är bara strunt. Jag lovte Lasse en käpphäst.
Abraham kände icke detta affektionsvärde, men han var stolt över att äga en kråsnål av guld, och då Gusten Sörman, sin vana trogen, ville byta till sig grannlåten, vägrade han bestämt. Gusten höjde budet, och då ingenting annat hjälpte, erbjöd han Abraham att få "titta i hålet". Detta hål befann sig mitt i en röd ros på ljusgrönt fält. Och det ljusgröna fältet var en rullgardin.
Atte hoppade i jullen, hans egen lilla rödmålade julle; därifrån kunde man bäst observera grannlåten i farkosten, som nalkades i långsam fart. Anna ville med i båten, och så Hanna och Olga, slutligen också Lilli. Lisa stod ensam på kanten af bryggan och såg på hur barnen tumlade om på båttofterna, hur de lekte, stojade och roade sig.
I detsamma skönjde hon någonting spräckligt i mossen, hukade sig ned och tog upp. Det var en kvistad björkgren med stamfäste stort som en näve. Barken var vackert randad med kniv. Hon räckte den åt Daniel. Ska du ha grannlåten med dig? Han stoppade den i fickan. Kan väl inte skada. Gå före, I mor, med gumsen. Jag går väl lika bra efter, tyckte gumman.
De gingo omkring mig och sågo på grannlåten och sade gång på gång: 'O, så vackert! 'Utmärkt! Ja, just dessa ord använde de, jag minns dem mycket väl." Och granen tystnade. Han var själf förvånad öfver att han icke hade mer att berätta om julaftonens glädje och prakt. "Men hvad sade julens ängel, som lofvade besöka oss?" "Han var inte där. Han var väl på något annat ställe."
Mina och hans negrer beskådade på något avstånd med andakt de båda väldiges frosseri, och när den tropiska natten plötsligt bröt in och jag lät glöggens blå lågor flamma högt mot den mörka himmelen, och Majumba full och bra och lite rädd för sin vite vän, som kunde så hantera elden, vajande reste sig, så att grannlåten glittrade och glänste vid lågornas fladdrande spel, då kastade hela negersvärmen sig på magen och stämde upp ett hyllningsvrål: 'Ooo, Majumba!