United States or Grenada ? Vote for the TOP Country of the Week !
En svindlande brådska hade de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt utvecklade äfven han brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i furuskogen, och att lefva endast på tall och barr var dock för enformigt, tyckte han. En riktig snöyra kunde ju komma att hålla en inne på boets omkrets länge nog.
Julius Krok levde på sina räntor. Sysselsättning behövde han strängt taget icke sakna. Fru Marie hade alltid något ärende han kunde uträtta. Om förmiddagen gick han ut i Tanningeskogen och talade politik med gran och tall, gestikulerade en smula och tuggade sönder sina mustascher. Och när skymningen föll på, kröp han upp i änkan Carléns schaggsoffa, tåligt väntande på vännen Roth.
På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
Den gamle prosten som stod med ryggen vänd mot Ada förstod ingenting av alltsammans. Han blev så gripen av församlingens underliga beteende att han sjönk ned på sina knän och läste en bön för dem som i sjönöd äro. Men Ada flög vidare. En dag såg man henne sitta på en gren i en tall. Man samlade sig nedanför och lockade på henne, men hon svarade icke. Hon satt bara stilla och gungade på grenen.
Hon stannade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade honom kärligt och sjöng nu i en annan ton: Och när jag står brud, så är jag så fin i pärlor och skrud, som gyllande skrin, och då säger prästen amen. Men tallen i skog min fästeman är, han tager mig nog, han har mig så kär, och nu säger berget amen.
Och Saima hon kastar längtande sina blå ögons blickar emot hafvet, men en talrik vakt af landtandar stå med sköldar och spjut af tall och gran och stänga till och med åsynen af den älskade. Och hon sjunger klagande sin sång, och hafsviken den lyssnar och kastar sina vågor med storm mot landet, men kan ej besegra det.
Julius Krok förälskade sig i skogarna. Han tyckte om att vandra på måfå mellan stammarna. Han kunde lägga sin hand på en tall alldeles som man lägger handen på en väns axel, när man vill tala förstånd med honom, giva och taga skäl. Tallarna gåvo inga skäl och togo kanske icke heller. Men de läto honom resonera, gestikulera, utveckla sina tankar i lugn och ro.
Jag vandrar fram på skogens ban Och blickar opp i tall och gran, Och ofta nog jag fåglar ser, Men ingen flyger ner. Och hvar och en tycks fly den stråt, Där jag har utsatt mitt försåt, Och lika tomhändt, som jag kom, Jag måste vända om. Jag borde se med sorg och ångst På min bedragna fågelfångst, Men huru felt det än må slå, Är jag förnöjd ändå.
På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod vajande för vinden.
De stora, vittfamnande intressena falla från själen, som grenarna från en gammal tall. Trohet blir ett tomt ord, framgång meningslös, glädje hån. Livet blir grått som dimma. Minnena plåga. Kroppen njuter av intet; själen slutes långsamt i mörker. All visdom förlorar sin sälta. Och tiden blir lång.