United States or Jamaica ? Vote for the TOP Country of the Week !
En vemodig stämning bemägtigade sig allas sinnen, och jag beslöt att ligga på golfvet, om budejan kunde uppdrifva en hötapp i det stråfria fjösets hemligaste gömma. Då ljöd en mycket ungdomlig uppsvensk stämma genom den tilltagande skymningen: »Det är väl ej orimligt begärdt, att Ave, som är äldst och visast bland oss, åtager sig gutten!»
Hon hade aldrig fått en hel dräkt, aldrig ätit vid ett bord, aldrig sovit annat än i hö eller halm. Hon visste ingenting om världen, varken om den var två dagsresor lång eller tusen. Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon brukade sitta på tuvan som en brun stubbe utan att hitta något särskilt att grubbla på, vemodig snarare än glad, men aldrig heller verkligt bedrövad.
Det blev en händelserik dag. Den gjorde Julius Krok till en märklig person, kring vilken samhällets tankar tycktes kretsa. Tidigt på morgonen följde ingenjören sin son till tåget, vinkade och traskade vemodig och trött mot sitt hem. Gatorna lågo strödda med gråa snöklumpar, strösanden gnisslade elakt under galoscherna, luften var grå, tung, rå.
Det är en vemodig stämning i den der utsigten, men så nationel; om jag visste hvarför det så ofta är någonting mörkt och dystert i vår finska natur, det är som en ljuf gåta, som längtar att bli löst! Lyx. Hon satt der alldeles ensam i deras lilla rum, som på samma gång var verkstad, sängkammare och kök. Det var uppstädadt nu, renskuradt och ordnadt.
Hennes blick var så vemodig och rösten så vek, att fru Meilert i hast blef allvarsam. Hvad är det? frågade hon orolig. Tant . . . jag har slagit resan ur hågen. Du måste förlåta mig och .
De sjöngo den samma glada danslåten men på vemodig, så innerligt vacker melodi. De sågo hvarandra i ögonen, så unga och granna och starka i hågen. En annan låt togs opp. Alla sjöngo och sprungo i ringdans. Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade. På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra. Dans på dans följde alltjämt. Ante och Maglena stodo i dörren.
Då hade min hustru tagit en svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall. »Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt. Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall.
Ingevald satt hela tiden kvar hos henne i tjället, och kärleksruset höll ännu hans själ så högt över jorden, att hans tankar fortsatte att tindra och glindra som en hel stjärnhimmel. Olyckan plågade honom icke utan blev en vemodig sällhet, och han fortsatte att tala till Soldis och framställde de mest noggranna och vetgiriga frågor om livet och döden, fast han aldrig fick något svar.
Svarta gestalter visade sig kring elden, och tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad röst, blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika ivrigt arbetande människorna förorsakade. Adolf och Göran gingo uppför den långa bro, som förde till mashyttans övre våning, och på vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppköras för att kastas i ugnens vilda gap.
Onämneligt lidande suckade i varje drag av denna kvinnas anlete; trånande smärta hade tecknat linjerna av hennes gestalt. Men skönhet låg ännu, ett blekt, händöende skimmer, över denna bild av sorgen: en vemodig skönhet, påminnande om sin egen stundande förintelse.