United States or Chile ? Vote for the TOP Country of the Week !
Så vilja vi bedja och vänta kraft af Gud att öfvervinna hvarje frestelse till högmod. Fr. En barnavän. Alla himmelens änglar och alla de saliga voro samlade kring Guds tron i himmelen. De spelade på sina harpor och sjöngo lofsånger till Herrens ära. Det var en musik, skönare än någon jordisk den brusade likt dånet af många vatten.
Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar. Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov. Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd. De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken. Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem. Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
Sången var den gamla, som svenska soldaterna sjöngo efter fälttåget mot Norge: God dag, gode herrar och svenske män, sade sångaren, som nu plötsligt uppdykade, jag lockades hit upp av ett valthorns härliga toner, men vägen var rasande besvärlig, och jag känner mig torr i halsen, som om jag hade sväljt en masugn. Ursäkta, att jag blandar mig i herrarnes sällskap.
Hon tog med ljudelig röst upp sången om Kanan: Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst ledde sången. De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen, öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå. Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att sjunga.
De sökte också upplifva minnet af de lärdomar de inhämtat vid sin moders knän, och aldrig glömde de att hvarje morgon och afton bedja till Gud. De fromma sånger, som de ibland med sina klara barnaröster sjöngo, väckte alltid stor beundran hos deras hedniska omgifning.
Kaftanklädda prester, poper i fladdrande hår och långt skägg, med tofflor och smutsiga kalsonger som syntes inunder kaftanen då de gingo, korpojkar, som stulo från pepparkaksmadamerna vid hörnen och sjöngo, svängande rökelsekaren ögonblicket derefter inne vid altaret, glädjeflickor, som korsade sig och knäföllo i smutsen vid den helige St.
Folkesönerna gingo då fram och knäböjde för honom. Han gav dem var sitt svärd med silverfäste, och vardera svärdet fick ett särskilt namn. Sedan sjöngo prästerna välsignelsen över de nya hirdmännen, och med fingrarna på svärdskorset svuro de att följa konungen i liv och död.
Då flögo dubbeldörrarna upp, och kommerserådet med sina söner, döttrar och gäster kommo in. Äfven tjänstfolket var med, men den fattige gossen, som bar mig från torget, var icke med. Han var glömd, men det gjorde mig ondt om honom." "Det var skada", sade en liten vänlig gran bredvid honom, "men hvad sjöngo de om?" "De sjöngo inte alls.
Och jag såg dem som hade vunnit seger över vilddjuret, med dess bild och dess namns tal, stå vid glashavet, med Guds harpor i sina händer. Och de sjöngo Moses', Guds tjänares, sång och Lammets sång: de sjöngo: »Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du Allsmäktige; rättfärdiga och rätta äro dina vägar, du folkens konung. Vem skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn?
En folklig armé på 40,000 man, som icke står under krigsartiklarna! Vilken stormakt mitt i staten, lika stor som hela indelta och värvade armén tillsammans! Det var dock en idé! Kände vi det så livligt då? Och varför tröttnade vi? Dansade vi för mycket, sjöngo vi, drucko vi för mycket punsch!