United States or Ukraine ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den kväll, jag gav dig den lilla ringen, som ... som du icke bär på ditt finger ... Karmides, var har du ringen? Här, på mitt hjärta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin barm. Ack, förlåt mig! Jag ville övertyga mig, att du hade förvarat honom, fortfor flickan med glädjestrålande ansikte. Men jag ville säga dig, att samma kväll drömde jag, att vi alltid finge vara tillsammans.
Tag denna ring, den tryckte hertig Karl, då än en ung och fridsäll prins han var din far på hand, då denne segrande för folket en gång talte stolt på riksdag. Den ringen följde honom in i döden, den hör dig till som arf. Invid mitt hjärta den hvila skall, nytt lif ingjuta där. Och nu min moder. När du först bevisat, att du är folkets son. Till dess farväl!
Men när han väl kommit i sängen måste han rusa upp igen för att kasta upp fönstret. Han satte sig på fönsterkarmen och dinglade med benen. Han drog av sig förlovningsringen och stoppade den i mun. Han blundade, lutade sig baklänges ut och lät tungan leka med ringen. Och tänkte på Elsa. När han blivit riktigt genomkyld, kröp han till kojs.
Han ställde sig vid det öppna vindögat, och de svartgrå flikarna fladdrade i draget. Det tog aldrig något slut på den oupphörligt växande skaran. Det var landets hela ridderskap, hans edsvurna vakt, som han hade frammanat ur de vilda hoparna och fyllt med ädel vilja. Där lyftes handsken, som aldrig fick höjas till en kvinnas kränkande. Där blänkte ringen och bältet, trofasthetens sinnetecken.
När vi från landsvägen blickade ned på den första källa vi blifvit varse nere i dalen, sågo vi en ofantlig, rund öppen plats, hvars grönska var afbränd och jorden brunstekt af lågan. Ringen var fullkomligt cirkelrund, eftersom vinden drifvit flammorna i alla riktningar från periferin inåt.
Han mumlade, att finge han aldrig stå där med andra, skulle han åtminstone ensam tala till de döva domarstenarna om sina olyckor. Ekskogen glesnade småningom för odlade fält, som längre bort kantades av mörka åsar. Där gärdet tog vid, reste sig tingshöjden. Till sin häpnad fann han, att det var fullt av människor innanför ringen av de väldiga stenarna.
Albert! jag påminner mig just här den stund, då jag och min mor stod på bron över Lidan ... och hon kastade ... kastade ringen bort ... långt ... långt ut ... Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, fastän hon knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tidabron. Komna upp i staden igen, vände de sig åt trakten, där kyrkan står.
Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans, judarnas oväns, hus. Och Mordokai fick tillträde till konungen, ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne. Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån Haman, och gav den åt Mordokai. Och Ester satte Mordokai över Hamans hus.
Kullen hade småningom omringats av de väpnade männen, som bestört och medlidsamt lyste på Valdemar utan att hälsa. Men han gick fram till dem och slog dem över bröstet eller armen. Den ena kallade han en svart malm, som han nog skulle smälta, den andra ett hjul, som han nog skulle smörja. Hur det var, blev det livligt i ringen, och ett par av männen erbjödo honom sin rock och sin mantel.
När den gamle inom muren trädde, Stod en mänskoskara mellan korsen, Hemsk och tyst, som skaran söfd därunder. Ingen fanns, som gick ett steg till mötes, Ingen, som ett ord till välkomst sade, Ingen fanns, som ens med blickar talte. När den gamle inom ringen trädde, Låg en yngling för hans fötter slagen, Lätt, fast öfversköljd af blod, igenkänd.