United States or Oman ? Vote for the TOP Country of the Week !
Odödlighetens lugna sol förgyller Det mål, jag söker, trånande och varm, Och ingen låg, föraktlig tvekan fyller Min djärfva, stolta, ungdomsfriska barm. Hvad jag är säll! En trogen flicka delar Min ömhet, mina minnen och mitt hopp. Finns någon fröjd, som i min lycka felar, Den söker jag i hennes armar opp.
Härtill kommer känslan af att diktningen var hans rätta lefnadsuppgift, i kraft hvaraf han, i stycket Hvad jag är säll , ännu ej fyllda 25 år, med den utvaldes visshet tecknar sin framtid: Odödlighetens lugna sol förgyller det mål, jag söker, trånande och varm, och ingen låg, föraktlig tvekan fyller min djarfva, stolta, ungdomsfriska barm.
Allt var försvunnet, utom människan själv och filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej! Olycklig, trånande, förtvivlad!
Åt sig, sin egen adel, sitt eget val Af ärans banor ville min ädle son Jag öfverlåta, Ville behålla blott En rättighet, den bästa, en moder har, Den att få hoppas allt af ett älskadt barn. Och nu, min Dmitri, frågar jag, dock ej jag, Men dessa stumma bilder igenom mig Till hvilket mål du sträfvat, på hvilken glans I ärans rymd din trånande blick du fäst." Så var furstinnans hälsning.
Onämneligt lidande suckade i varje drag av denna kvinnas anlete; trånande smärta hade tecknat linjerna av hennes gestalt. Men skönhet låg ännu, ett blekt, händöende skimmer, över denna bild av sorgen: en vemodig skönhet, påminnande om sin egen stundande förintelse.
Vesterns himmel fällt sin purpurskrud, Natten fästets stjernelampor tänder Och sitt första ömma klagoljud Näktergalen, lyss! från dälden sänder. Hvad föder, o Sångare! väl i Ditt hjerta Den trånande längtan, den eviga smärta, Hvars makt Du förkunnar med smäktande röst? De hinna, Du späde, då äfven Ditt bröst?
En flickas varma, bäfvande hjärta slår Här under min snö af längtan också. Men hvarför finns i Morven ej mer ett folk Af hjältar, like flyktade tiders? För Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagt Rör Ossians sträng en trånande skald. Ren nog jag hört af suckar, och tårar nog Jag kostat Morvens smäktande söner; För deras kärlek ägde jag kärlek ej, Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.
Låt mig i väkter på ett fridlöst läger Med öppen blick mot grottans mörker stirra, Men flyg till honom, kväf hans känslors svall Och tvinga honom att sin himmel glömma! Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös Gick vandraren i sekellånga år Sin tunga stig igenom öde länder.
När då med fridens gryning i dess själ Dess bleka kinders nya gryning börjar, Hvem är den lycklige, hvars kyssar få Ur deras morgonrodnad purpurn suga? Och när ifrån den friska barmens skatter Hon slöjan kastat och det rum beträder, Där, lyst af lampan eller stjärnan blott, Försåtligt yppig högtidsbädden sväller, Hvem följer glädjerusig hennes steg Och mäter, trånande, sekundens dröjsmål? Ha!
Och konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras systrar, som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på vägen, de dofta ock, men deras hvita drägt höljes af dam och de längta och tråna och veta ej sjelfva hvarföre. Vägens trånande blomma frågar: "Syskon, hvita, doftande konvaljer, huru kunnen j blomma och dofta så friskt och hvarföre tråna vi?"