United States or Tonga ? Vote for the TOP Country of the Week !
Så han tänkte och vände sitt ord till den gamle och sade: "Hade jag nyss fått stå vid ert knä, högvördige pastor, Smekt af er vänliga hand och lutande lätt på er skuldra, Hade jag trott mig höra min far, den saknade, tala. Sådan satt han också och talte om flyktade dagar, Talte med tårar ännu om en vän, som delat hans barndoms, Delat hans ungdoms glädje och sorg, omistlig i båda.
Så hon sade; och glad bortskyndade tärnan till kvällens Nöjen, och ensam blef med sitt barn den bedröfvade modren. Tyst satt länge den ädla och lät sin irrande tanke Hopplös svärma omkring, än lockad af flyktade fröjder, Än af en framtids anade kval, blott stundom till stilla ` Klagan förledd, då hon sjöng att söfva den vaknande späda.
Skönt är lifvet på skyars höjder, Lätt man andas i doftande skog; Blif min brud, och jag öppnar För ditt hjärta en värld af fröjd!" Talte vågornas svala tärna: "Gall, jag älskar din lockande rymd. Frisk är vinden på bergen, Ljuft är lugnet i lundars djup; Mer dock tjusa mig skaldens sånger, Hjältars minnen från flyktade dar. Hör jag Ossians toner, Darrar locken på kindens glöd.
Gick jag att plöja, gick jag att sköta min viktiga kornsådd, Eller om sedan jag bjöds af årets växlande tider Bärga mitt frodiga hö och skörda den gulnade rågen, Rådde där pigor och barn oeftersedda i stugan; Dröjde jag åter inne en stund, snart flyktade fliten Då från åker och äng, och den opåmanade drängen Satt, med armarne lagde i kors, i behagelig hvila.
En flickas varma, bäfvande hjärta slår Här under min snö af längtan också. Men hvarför finns i Morven ej mer ett folk Af hjältar, like flyktade tiders? För Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagt Rör Ossians sträng en trånande skald. Ren nog jag hört af suckar, och tårar nog Jag kostat Morvens smäktande söner; För deras kärlek ägde jag kärlek ej, Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.
'Min tid är liden', började Fjalar kung, 'Ej så jag högg i flyktade dagar. Lös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son, För svag är min arm att klyfva en hjälm. Då löste Hjalmar stilla sin hjälm och bjöd Åt fadrens hämnd sitt blottade hufvud; Och skyddlös stod han, ägde ej annat värn Än anletets öppna, leende lugn. Dock se, den gamle sviktade nu.
Dagens Ord
Andra Tittar