United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
Barndoms- och ungdomsåren, då han som förkelad son till en af byns mäktigaste stöttepinnar gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju både böter och barnuppfostringsbidrag för honom. Så kom hans äktenskap med en god och blid kvinna, den han pinade och bedrog, tills hon efter ett långvarigt aftynande gick bort.
Ett klarnande medvetande återspeglade sig i hans blick; den uppslogs sakta och häftades på Johanna, och utan att veta, om åsynen av de kära dragen var villa eller verklighet, sträckte ynglingen sina matta armar mot sin barndoms älskade, sin första och enda kärlek. Snyftande tryckte Johanna hans bleka ansikte till sitt bröst. Den gamla Karin stod bakom och betraktade de unga med tårade ögon.
Jag skulle just gå ut genom en liten port invid den mur på hvilken kakelugnen i min kammare ännu reste sig bränd och naken. Jag kastade en sorglig blick uppåt, som ett farväl åt detta hem, som varit vittne till min barndoms och ungdoms glädje och sorger; då brakade det hastigt öfver mig, och inför mina fötter nedstörtade den förbrända kakelugnen med sin skorsten.
Också för honom själv betecknade frisyren ett evigt farväl till ett för alltid förflutet: mittbenans raserande betydde ingenting mindre än ett avskedstagande till hans barndoms dröm och längtan: att en gång i tiden bli löjtnant. Vad han skulle företaga sig, när han om några år tagit studentexamen visste han ännu inte. Men ett hade han klart för sig: officer skulle han aldrig bli.
Så han tänkte och vände sitt ord till den gamle och sade: "Hade jag nyss fått stå vid ert knä, högvördige pastor, Smekt af er vänliga hand och lutande lätt på er skuldra, Hade jag trott mig höra min far, den saknade, tala. Sådan satt han också och talte om flyktade dagar, Talte med tårar ännu om en vän, som delat hans barndoms, Delat hans ungdoms glädje och sorg, omistlig i båda.
Mot dig jag blickar, tid, som har förgått, Som seglarn på sin sörjda strand tillbaka; Ack, le och njuta, det var barnets lott, Och ynglingens är strida, och försaka. Hvad är den värld, som ljusnar för mitt hopp, Den palm, hvarom min djärfva aning talar, Emot den hydda, där jag växte opp, Och kransarna uti min barndoms dalar! Dock klagar icke jag.
"Nej, det är icke ett ögonblicks fantastiska hugskott. Det har varit min barndoms och min ungdoms dröm, att lefva för min tro och sprida sanningens ljus till menniskorna. Men jag tänkte: dertill behöfs ej att gå ut bland hedningarna; jag vill predika evangelium i mitt eget land, och sprida tro, ljus och sanning der. Men ack, jag kan här intet verka!
Budskap kommit: "Du, som lärt att bära Utan klagan sorger, lärt för andras Tröst försaka egen, o furstinna, Som ett helgon kär för våra hyddor, Längre får du ej vår glädje vara: Vilda falkar jaga dufvan, skynda, Han är här, din makes broder, Dmitri." Än en gång har hon blott velat säga Sitt farväl åt ställen, dyra, fulla Af en snabbt försvunnen barndoms minnen.
De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg han kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det är mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblick tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna. Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara som förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.
Har hon dock vuxit opp ur sin barndoms mödor och sorger, Liksom den goda kärnan, om än i svagare jordmån, Kraftfullt vecklar sig ut och blir en lofvande planta. Ingen passar som hon för den raske Mattias, och säkert Skulle den ärlige snart, om han henne blott finge för ögat, Börja på vigselring och förlofning tänka och skynda.