United States or Japan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.
Det låg visst icke någon bitterhet eller elakhet i detta raljeri. Släkten hade nu engång svalt den moraliska mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med leende vemod att en av dess medlemmar saknade högre sedlig halt. Gentemot detta leende vemod ställde fru Olga envisa och förbittrade försök att uppträda som en fanatiskt sträng och noggrann husfru av gamla skolan.
Nu skyddes lunden av mången som en hednisk demons tillhåll, och de friska blad, han årligen sköt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade sina oljade kämpar, och där ingivelsen ännu vidgade en skaldebarm, ljödo hymner till Honom, »den okände Guden», om vilken Paulus en gång talat till folket i Aten. Där var så tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade igenom honom.
Då kom äfven er bror, en vild björnunge från norden, Teg en dag och svarte ett ja och ett nej på den andra; Inom en vecka satt han hos oss, ej främmande mera, Satt och talte om er, om sin barndomsålder och hemmets Saknade bygder, om allt, som för hjärtat att minnas är ljufvast.
Den trycktes, och min upptäckt väckte något uppseende på sin tid, ni mins det kanske". "Ja, jag minnes det visst", sade Helene. "Den omtaltes såsom gifvande glans åt den saknade chemistens minne.
Ja, det fanns hos dem en egendomlig, aningsfull väntan, som de andra träden saknade. Och den gyllene solstrålen frågade: "Ni äro väl mycket bedröfvade för att ni måste bort från skogen, bort från bröder och systrar, bort från den blåa himmeln, från luft och sol?" "Bedröfvade? Nej, vi äro däremot mycket glada; ty vi skola få skåda människornas julfröjd."
Adjö, lilla vän! replikerade han ändtligen, lyfte vårdslöst på hatten och gick. Elsa vände sig bort och brast i gråt. Hon blygdes för sig själf. Hemkommen stod hon länge framför spegeln och mönstrade sin bild. Så nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag. Och hon hade icke råd att kläda sig väl. Hon undrade, om någon man någonsin skulle kunna älska henne?
Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig detta och spottat ut det. Men Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända.
"Se", så sade han, "se, sen trettio vintrar tillbaka Hvilar du här; säg själf, om de sår, här blödt och igengrott, Stört din ro och förbittrat din fredade sömn vid mitt hjärta? Blir af din dotter en gång den saknade mindre värderad, Om en kula, ett svärd ojämnat hans hull, då han kommer, Har af hans ärriga famn hon ett svalare möte att vänta?
I tyst förundran kring hans rika vagnars prakt, Hans guldbesmidda tjänare; Sig smögo kvinnor, gubbar, män och ynglingar, Betraktande med häpnad allt. Miljutin blott, den gamle, silfverhårige, Tog i de andras fröjd ej del: Sitt ögas ljus han saknade, sin ålders hopp, Nadeschda än ej kommen var.
Dagens Ord