United States or Isle of Man ? Vote for the TOP Country of the Week !
O fosterland; hvem spanar dina öden? Förborgadt är, om lyckan eller nöden En gång skall röjas i din framtids drag, Men hur du jublar då, men hur du klagar, Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar Du minnas denna, minnas Döbelns dag. Senare samlingen. Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann, Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Rent hjärta älskar Herran, Så har han själf oss sagt; Säll den, för honom träder I tukt och menlöshet, Han bär rätt bröllopskläder, Han ser Guds härlighet. N:o 282. Korset. Hvi känns mig tungt det kors, jag bär, Hvi klagar jag så ängsligt här, Där allt förgängligt är, Där sorg som glädje rast ej har Och knappt har kommit, förrn den far?
Och jag skall i Moab så göra, säger HERREN, att ingen mer frambär offer på offerhöjden och ingen mer tänder offereld åt sin gud. Därför klagar mitt hjärta såsom en flöjt över Moab, ja, mitt hjärta klagar såsom en flöjt över Kir-Heres' män: vad de hava kvar av sitt förvärv går ju förlorat.
Kandals dotter går ej mer och vallar; Fåfängt sörja edra stumma eko Hennes toner, som för alltid veko. Tomt är nu på Vanhais betesmarker; Inga hjordar irra i dess parker; Någon fågel blott, som höken jagar, Flyger där från träd till träd och klagar.
Och jag märkte uppå, Hur hon somnade godt, Fast dess slummer blef lång, Och då tänkte jag så: Se, hvi klagar väl jag Öfver våld, öfver väld I den Eviges lag? Som en främling blott, ställd I mitt jordiska frö, Skall jag blomma i tvång, Men det tvång, jag bebor, Är det sällaste tvång, Ty en gång skall det dö, Och jag hoppas och tror.
Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm; men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten, han som giver oss insikt framför markens djur och vishet framför himmelens fåglar?» Därför är det man får ropa utan svar om skydd mot de ondas övermod.
Mot dig jag blickar, tid, som har förgått, Som seglarn på sin sörjda strand tillbaka; Ack, le och njuta, det var barnets lott, Och ynglingens är strida, och försaka. Hvad är den värld, som ljusnar för mitt hopp, Den palm, hvarom min djärfva aning talar, Emot den hydda, där jag växte opp, Och kransarna uti min barndoms dalar! Dock klagar icke jag.
Då förgrymmas Vila ifrån berget Och förgiftar dödligt Jovos skada. Jovo dör, ve, ve dig, arma moder! Trenne sorgefåglar klaga sedan: Ena klagar utan uppehållan, Sent och tidigt klagar blott den andra, Och den tredje, när det så sig faller.
Men långt ifrån att detta vore fallet, uttalar Antigone in i döden den glada öfvertygelse, att hon lider för en hög, en helig sak, då däremot kungen, sedan han vaknat till besinning, förebrår sig sina handlingar och klagar öfver en förblindelse, som kommit honom att förgäta lagar af högre ursprung än hans egna härskarebud.
Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter. Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig. Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda. I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda. Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar. Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
Dagens Ord
Andra Tittar