United States or Papua New Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och er och er, o eder, tusen gånger Besvurna och igen besvurna, såg jag, Ej lätta och förhoppningsfulla nu Som fordom, men allvarliga och dystra, På tidens vingar pekande och på Det mörka ödets järnhand, där den tung Låg vårdslöst hvilande på brutna fjättrar.
Dina händer voro ju ej bundna, dina fötter ej slagna i fjättrar. Du föll såsom man faller för ogärningsmän.» Då begrät allt folket honom ännu mer.»
Men det ädla stiger öfver glädjens vimmel, Och det vidgas stilla till en molnfri himmel, Och, ej skymfad längre, ej i fjättrar slagen, Bor i dess famn en välsignande jord. Och en tid skall komma, då basunen ropar Och då rymden samlar sina stjärnehopar Och åt vanskligheten och åt kaos gärdar Välden, som fyllde det härliga blå.
Detta betyder, att naturen är en fallen, en fördärvad natur, avhänd sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönhet är naturens tunga, varmed hon talar till människoögat. Ekos älskling låter henne icke pålägga sig några fjättrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om hennes suckar, tårar och vrede.
Hon längtade sinnessjukt de dagar som följde. Han kom sällan. Nu hade han ägt henne helt. Hon hade brutit alla gamla fjättrar och gett sig naturen i våld för en half timme. Och så var han nöjd, så hade de intet mer att säga hvarandra, så kunde de skiljas. Nu var det tid att gå. Men att gå var icke att bli fri; det var att lida en långsam och kvalfull död. Bättre att dö strax.
Det frö till lif, som i mänskan göms Af ljuset, I mörkrets fjättrar ej evigt glöms I gruset. Hvad döden fäller, Han återställer, Och knoppen blott, hvarur blomman väller, Är grafven. Hur säll i vaggans famn du hvilar än, Hur obekant med villorna och flärden! Din bädd af modershand bereddes den, Din ro af syskon från den högre välden.
Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur. Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav. Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter. Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig. Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda. I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda. Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar. Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
Vad de mäktiga av denna ätt tänkte om sina guldkronor, när deras livsdagar stupade som kalla och slippriga trappsteg ned till helvetet, och de olyckliga och ömkade om sina fjättrar, det skall också bli sagt. Må de, som vilja veta det, lyssna. Ingenting skall bli förtegat. Oöverskådliga avstånd breda sig mellan dem och oss, men alla människoöden susa under fingrarna på samma spinnerskor.
Som ett ondt skyr jag hvad människan anser för det bästa på jorden, dess döttrars kärlek.» Kort sagdt, det stora brödraskapet bannlyser den jordiska kärleken, som fjättrar människan vid människorna. I stället anbefalles den himmelska.