United States or United States Virgin Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han dröjt ett ögonblick, Då dörren uppläts dristigt af Miljutin; Den åldrige steg in, Af tjänarskaror fåfängt återhållen. Först när af furstens blick Han möttes, stannade han stum i vördnad Och böjde djupt sitt knä, Mot golfvet sänkande sin höga panna.
Albert satte sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, då han även satt vid en ruta, med fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte sedan dess förändrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg han på henne? och hon tycktes själv ha kommit i en annan värld.
Ögonen mätte icke mera vattnen, de bespäjade den fläck af horisonten, därifrån fartyget skulle komma. Och då det syntes, följde hon det med hopp och fruktan ända tils det kom fram. Ångestfullt betraktade hon hvarje främmande herre, som hon upptäkte på fartyget. Skall han icke slutligen uppenbara sig? Fåfängt hopp! Han visade sig ej. De flyttade tillbaka till staden.
Först jag måste pröva, om vad jag sett och hört är värt förtäljas, om det helt enkelt var en jordisk syn, fast mindre vanlig, eller om den var från denna underjord, vars väsenden jag hittills fåfängt... Dock en annan gång skall jag måhända kunna säga mer. Ni eller ingen, fromme, vise fader, skall höra denna sägen ur min mun. God natt, min lärare! Patern . Gud signe dig!
Antti dröjde månne han öfverhufvud mera skulle komma tillbaka? Fåfängt hopp! Jag viste ju att jag förlorat honom, jag viste att han icke mera hade en tanke öfrig för mig, att hela hans starka själ i detta nu lågade för Agnes. Och huru hastigt hade icke detta gått! För några dagar tillbaka var alt ännu helt annorlunda, Antti var nöjd, bestyrsam, upptagen af sitt arbete.
FOLKET. När gudars vrede drabbar arma mänskobarn, Är det ej nog, att lifvets fröjder svika dem, Att brist i rikedomens boning tränger in Och hälsa, fägring, krafter vissna, falna af; Men ock det saktmod flyr, som vet att böja sig För ödets stormar, vet att mot den starkare Ej gå med maktlös bitterhet, med fåfängt trots.
Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun; det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.
Se, från gård till gård i byn jag gått, Gått från höjd till höjd, från däld till däld, Fåfängt letande ditt lätta spår; Nu i solens hetta är jag här." Så han sade. Till den gamle då Blygsamt steg den sköna flickan fram, Förde ödmjukt böjd hans grofva hand Till sin rosenläpp och frågade: "O Miljutin, gode fosterfar, Hvarför sökte du Nadeschdas spår?"
Fåfängt än i stoftet brottas Kämpens starka arm, Fyra blanka pikar måttas Mot den fallnes barm. Stum och bister hotar döden, En sekund blott öfrig är; Finns ej mera hjälp i nöden? Vänta, Lod är där. Han har kommit, sprängd är ringen, Sluten kring hans vän; På den fallne aktar ingen, Allt är strid igen.
Här jag sitter nu i sköflad boning, Mer än sparfven under taket fattig, Mera glad dock än i lyckans dagar Skall jag se den ädle, se min make, Om från byn de utan skada komma, Dit de följde fienden i spåren." När den gamle hört det sista ordet, Stod han upp, som om han hvilat länge, I håns blick var mörkt af sorg och oro. Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen Som till byn, den välbebodda, ledde.