United States or Yemen ? Vote for the TOP Country of the Week !
Då och då hviskade Nymark något ord, på hvilket Alma ingenting svarade, om hon blott på något sätt kunde undvika det. Men när de hunnit till samma udde, der de hade hvilat på ditfärden, drog Nymark henne med sig ner emot stranden. "Skola vi dit?" frågade Alma skygt. "På en liten stund. Här är just halfva vägen." Alma satte sig på en sten.
Så talte vid sitt middagsbord, det rika, Herr pastorn, där han satt i all sin ståt, Han talte så och drog en suck tillika Och skar en bit af steken än och åt. Men på sin bädd låg Döbeln tärd af plågor, Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor, Och feberflammor färgade hans hy. I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat, På tvenne dygn, de sista, icke hvilat; Själf var han kommen till Nykarleby.
Det är sagdt, att samma afton syntes Samma par på nytt i kotiljongen, Att från början då till slutet grefvens Varma blick liksom ett solsken hvilat Oafbrutet öfver Jenny ensam.
Men fästet är klart som en dunkelblå azur, intet blad röres på de trän, som omgifva källan, der Alhejdi hvilat; och nu äro skuggorna försvunna och allt är stilla och tyst och dunkelt kring lilla källan. Men längre skrider natten, och den späda blomman, van blott vid lek och ljuf hvila efter leken, domnar och bleknar.
Och samma själ, hur blid, hur varm den var i hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar! O! jag vid detta hjärta hvilat har. Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit? KATRI. Ohörd som sorgens suck i glädjens sal, omärkt som, bland de mäktige, föraktet. EBBA FLEMING. Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom. KATRI. Det är för långt tillbak's till Österbotten.
Men när hon hvilat en stund ville hon stiga opp för att gå vidare och då förmådde hon det intet, utan måste blifva sittande vid stenen der hon sutit, och barnet vaknade och hon lutade sitt hufvud sörjande emot honom. Men se då öppnade han för första gången sin mun till att tala och sade: Abba.
Här jag sitter nu i sköflad boning, Mer än sparfven under taket fattig, Mera glad dock än i lyckans dagar Skall jag se den ädle, se min make, Om från byn de utan skada komma, Dit de följde fienden i spåren." När den gamle hört det sista ordet, Stod han upp, som om han hvilat länge, I håns blick var mörkt af sorg och oro. Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen Som till byn, den välbebodda, ledde.
"Jag kan ej, jag är så underlig i mitt sinne, så många tankar tränga sig in på mig, och jag kan dock blott tänka ett att jag funnit dig". "Du saknar dina veka kuddar i ditt hem". "Aldrig har jag hvilat på kuddar så veka som detta gräs!" Hastigt spratt en af de sofvande männen upp, lade sitt öra tätt till jorden och lyssnade ett ögonblick. Salik blef uppmärksam. Mannen steg fram till honom.
Hennes mor har länge hvilat i grafven, och jag har blott kunnat se hennes tillväxt och glädjas. Själf har hon vuxit upp utan ledning af en mänsklig hand, med den blåa himmelen till far och hemmets lugna blomstervärld till moder. Jag vet ej, hvarföre jag med sådan kärlek dröjer vid tanken på henne nu.
Jag har blott saknan kvar som min, Det andra for med dig. Mitt bästa är att tyst vid hälln Få minnas flydda dar, Då brasan brinner ned och kvälln Ej flere slöjder har. De komma, de komma, De vingade skaror, som flytt, Till lunder, som blomma, Till sjöar, som ljummas på nytt. Där stormarna ilat, Hörs sången melodisk och ljuf, Där drifvan har hvilat, Bor glädjen och skönheten nu.
Dagens Ord
Andra Tittar