United States or Kiribati ? Vote for the TOP Country of the Week !
Åtta Jugovitscher äro fallna. Broder ville icke lämna broder, Ej så länge lif i någon rördes. Sist var öfrig än din broder Boschko. Öfver fältet fladdrade hans fana, Framför sig han dref af turkar skaror, Såsom falken jagar dufvosvärmar. Vadande till knät i ovänsblodet, Sjönk i döden Banes son, Strainja.
Drick ut, var mänska och skrik ej; Svårare kunde du dö än med brännvinsflaskan för munnen! Så jag sade, och han utsträckte den darrande handen, Fattade flaskan och drack och blängde med ögat af glädje. Men då han druckit allt, att en droppe ej mera var öfrig, Teg han och stödde sig lugn mot tufvan och slumrade genast.
Öfver den spädes bädd, där han rodnade varm i sin slummer, Sänkte den sextonåriga nu sitt lockiga hufvud, Dröjde i skådning en stund och hviskade stilla och sade: "Sof då, din moders tröst, omhägnad af henne, tills tårar Fylla dess blickar igen; då vakna, och efter din tunga Saknar ett språk, säg ömt med ditt omotståndliga öga: 'Moder, en lång, lång färd är för mig än öfrig att göra; Tårar finner jag nog, hvar finner jag glädjen och friden, Om ur ditt modersöga de ej mig följa på vägen.
Så hon läste och blickade opp förstulet och talte: "Syster, du undrar ej alls, du frågar ej! Ser du, den första Slutades så, den andra romansen är öfrig att höras. Tala då, sitt då ej stum, säg, sötaste, är det ej vackert? Allt är sådant det finns i tusende böcker. Allenast Sagan är ny om festen och sultaninnan och fången. Nu må du lyssna igen och kyssa mig sen, då jag slutat."
Femte sången. Så fördrefvo sin dag på den välbemedlade herrgåln Ryssarnas glädtiga tropp och drucko och friade ömsom, Medan på holmen skyttarna gladdes af skott och af jaktrop. Men då af solen en strimma ej mer var öfrig i väster, Fanns på den skogiga ön ej heller en älg, som ej stupat.
DEN SKEPPSBRUTNE. Alla, alla säger du? LEONTES. Jag äger ej ett mindre sorgligt svar att ge. DEN SKEPPSBRUTNE. Blef ingen öfrig, ingen? Nämn ännu en gång Det ljufva ordet: alla. LEONTES. Hvilken hjärtlöshet! Du tyckes glädjas åt kamraters olycksfall. DEN SKEPPSBRUTNE. Emottag, Zeus, mitt hjärtas varma tacksamhet!
Jag tror att jag sköter mitt hushåll temmeligen bra, men visst har man nu ändå alltid en stund öfrig för sällskapslifvet, bara man inte fjeskar i hvad som ej angår oss.
Bringen mig mitt svärd! En bragd är öfrig För min domnande arm ännu. Segra var min vana, och blott med seger Höfs att sagan slutas om Fjalar kung." Svärdomgjordad leddes gamle kungen Upp till toppen af Telmars fjäll, Och han satt och såg på sitt land i tystnad, Där, af sommarn famnadt, i frid det låg.
Rytande han slängde unnan bössan Och bröt in. Den första, honom mötte, Fick hans spjut till korset sänkt i barmen. Sen försmående i raseriet Värn och vapen, flög han fram lik örnen Och med blottad hand spred död och fasa. Intet hugg, hur skarpt det föll, han kände. Än den ena, än den andra mötte Och med rifven strupe slogs till golfvet. Sist var öfrig endast skarans höfding.
Fåfängt än i stoftet brottas Kämpens starka arm, Fyra blanka pikar måttas Mot den fallnes barm. Stum och bister hotar döden, En sekund blott öfrig är; Finns ej mera hjälp i nöden? Vänta, Lod är där. Han har kommit, sprängd är ringen, Sluten kring hans vän; På den fallne aktar ingen, Allt är strid igen.