United States or Bolivia ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Åt Fänrik Stål har jag sagt ett långt, sannolikt evigt farväl", skrifver han till v. Beskow i majbrefvet 1862. Mot slutet af Runebergs skaldebana inträdde en riktning mot det dramatiska, hvaraf spåren gå långt tillbaka.
Se, dagar skola komma, säger HERREN, då plöjaren skall följa skördemannen i spåren, och druvtramparen såningsmannen, då bergen skola drypa av druvsaft och alla höjder skola försmälta.
Här jag sitter nu i sköflad boning, Mer än sparfven under taket fattig, Mera glad dock än i lyckans dagar Skall jag se den ädle, se min make, Om från byn de utan skada komma, Dit de följde fienden i spåren." När den gamle hört det sista ordet, Stod han upp, som om han hvilat länge, I håns blick var mörkt af sorg och oro. Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen Som till byn, den välbebodda, ledde.
När Adolf åter sansat sig och Göran hjälpt honom att utplåna spåren efter sina tårar, blandade sig djäknarne åter i folkvimlet.
Han sjöng i tro på hjälp, fastän hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka vargen, barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i bredd med hvarandra. Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att alla förhållanden skulle ha förändrat sig.
»Tig med sådant, Lars», förmanade smedsgumman, »med hin och det andra fanstyget slåss ingen kristen...» »Och så gick di den här vägen», fortsatte Lasse och pekade åt potatislandet, »och så ned, vi ha alla sett spåren.» »Efter två?» frågade frun...
Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på spåren.
Vi läto ro oss över dit, och vi visste nu, att vi rodde mot en öde strand. Ty denna gång hade vi frågat oss för. Vi visste, att åren också här hade sopat bort spåren av det som varit och förändrat allt. På den lilla udde, där vi nu stego i land, bodde några år tidigare en gammal fiskare med sin hustru.
Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida, ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och vindfällen. Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem emellanåt.
Hvarken vet jag eller kan jag Rätt och tydligt uppenbara, Hvad som rann uti mitt sinne, Hvad som drabbade mitt hufvud, Denna underliga tanke, Som uti mitt bjärta tändes, Som, förut ej känd, mig nådde, Efter det min moder sagt mig, Sen hon sagt: "Min lilla dotter, Snart du redan femton vårar Lämnat efter dig i spåren."