United States or British Virgin Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han dog utan ett ljud, det gick med ens. Vargen var barmhertig nog att hugga säkert i. Han ligger i skogen några famnar från hemmet; hungriga och roflystna spara vargarne intet annat än rocken af vadmal och de stora stöflarne, som han lånat af far. Och hon litet längre ner... Stackars Annikka, hennes fiende är icke en gång så barmhertig. Far och mor komma ändtligen från badstun.
Han sjöng i tro på hjälp, fastän hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka vargen, barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i bredd med hvarandra. Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att alla förhållanden skulle ha förändrat sig.
Är det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av tankspriddhet. Förlåt mig ... mina tankar, jag vet icke av vilken anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvände sig och vart ärlig, sedan han förlorat tänderna. Myro har gått sina medsystrars av ödet utstakade bana, men något hastigare än de. En sjukdom rövade hennes behag.
Ingen äger han mer, som delar hans torftiga håfvor; Ingen städar hans bädd, och ingen bereder hans måltid; Ödsligt är allt, ett ord af människotunga förspörjs ej. Lyssnar han, hör han furornas sus i den vintriga stormen; Längtar han stundom att se en lefvande varelse, söker, Ensam liksom han själf, den ströfvande vargen hans boning.
Hjortronmossen låg åt ödemarken, där vargen går. Tänk om de små gått vilse! Pekka torkade svetten från pannan med flatsidan af sin med potatisjord smutsade hand och gaf sig i väg. Han sprang en stund och stannade därpå. Intet ljud. Han sprang igen och lyssnade. Allt var tyst utom fåglarne, som flögo mellan tallarnes grenar.
Mamma kunde många sagor, men ingen saga tyckte Sven bättre om än den om lilla rödluvan, som skulle gå till mormor med bär, och som den stygga vargen åt upp. Han blev så förfärligt uppskakad när han tänkte på den lilla rödluvans öde, och han var så rädd för den otäcka vargen och så ond på honom. Han skulle bli stor och gå ut och ta' reda på honom och skjuta honom.
Hon följde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det främmande barnets känsloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse inför henne. "Ja just i en lill'gråstuga lär han bo, den där laddkarlen. En gång under en hisklig vinterstorm i år, då vargen smög ute i vildmarken", fortfor frun.
Han rörde varken på kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en spökvarg. Han varslade för vintern.
"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig, som for iväg med dej, det sa Kalle å." Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade på småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det lät som om hon hickat. "Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok", skrek Ante med hög röst för att göra sig hörd.
Han steg upp i släden, fick tag i ett par långa och tjocka jernbommar, som han i dag köpt i staden för potatiskällardörrarne, ryckte i tömmarne, så att hästen häftigt sköt tillbaka släden, och kom så tätt på förföljaren. Med en mustig och lång svordom höjde han vapnet, lätt som om det varit piskan, och gaf vargen ett rapp i skallen.