United States or Saint Kitts and Nevis ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Det är inte värt du går ut», sade Järnhand välvilligt. »Hit med anvisningen så skall jag hämta pengarna åt dej, så får du sitta här och nyktra till under tiden.» »Vill du det?» sade Jackson, glatt överraskad. »Det var hyggligt!» Han fiskade upp checken ur plånboken, men hejdade sig med en misstänksam blick just när han var i begrepp att räcka fram den.
Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös. Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet. Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i stövelhalsarna. Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter till! Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en sup!
"Men dom ska jag måla åt dej", ropade Maglena inåt dungen, till Ante. Jag ska göra färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter." "Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor", mumlade Månke, när han kom i närheten af Ante ut på vägen. "Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan du, fast du är liten få börja på te göra ämnen."
"Kom, och låt de ligga", murrade Anna-Lisa. "De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin", skrattade Maglena, "men nu håll jag på te bli trött." Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade vara. "Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila", sade Ante. "Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit.
"Då blir dom sint på Herren och vill köra ut oss." "Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa." Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning. Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade hopknäppta öfver bordet.
"Du ha väl int ögon bak, så du kan si att du är svart på halsen." "Hjälpandes stinta, då mått jag väl hjälpa dej å, när du ska' sta, för int' annat än jag kan si så har int' du heller ögon bak. Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var ganska nedsättande för hennes mors- och matmorsvärdighet att måtta så helt ge sig. Men humöret hos henne tog upp sig igen.
Ack, när man var ung! Det säger jag! Om det är mig möjligt, sade jag, så skall jag göra det. Är det någon särskild, bror menar? Särskild, särskild ! Det har bara funnits en särskild för mig, en enda! Såå, det var vackert! Du ska få höra det alltsammans, för jag tycker om dej! Det är tjugu år sen nu, tjugu år sen!
"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna, bekymrade uppsyn. "Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han vari ända framme vi gårdarna." "Käre dej, tig", fnyste Maglena.
De ha blifvi så lättsamt inom mej. Jag ser allt lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i sänghalmen, och det sjung så grant oppöfver mej. Ante så grant!" Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet. Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan, så att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var slut.
Och nu kom vi nog snart fram till nån' storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få ni värma hvarann. Så ja, de va granne småstinter, som int grine länger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er."