United States or Libya ? Vote for the TOP Country of the Week !
Borde jag ej hällre ha medlidande med henne? Hon var trött och hade blifvit mätt på lifvet midt under sin ungdoms bästa blomningstid. Den uppsluppenhet och skenbara glädtighet, som jag hållit för lifslust, var icke annat än stundens yra, en hopplös människas förtviflade ansträngningar att drifva bort tomheten och saknaden, som efter dylika utbrott af exalterad fröjd återkommo dubbelt förfärliga.
"Då blir dom sint på Herren och vill köra ut oss." "Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa." Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning. Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade hopknäppta öfver bordet.
DANIEL HJORT. Det är en gåta, att fast man vet, hur man skall lösa gåtan, så vill man hällre den alt mer förvirra. Se det är knuten. Fjerde scenen. De förra. Johan Fleming. SIGRID. Johan! JOHAN FLEMING. Du, min Sigrid! Här midt bland storm och död! Gå in i slottet! SIGRID. Så härlig morgon genom fönstret sken, så fridfull vågen log, så tyst stod skogen, att ut jag lockades.
Nu finnes ingen sorg och saknad mer, och kvällens fest, som ämnad var att fira mitt afsked, du förvandlat i en fest, där kärleken är värd och fröjden gäst. SIGRID. Här är så kvaft i denna tunga sal! Hvar är din moder? Låt oss gå till henne! JOHAN FLEMING. Kom hällre ned i slottets trädgård då! Re'n börjar aftonrodnan västern måla, och höstens blommor hälft förvissna stå.
Mitt rum, det är min borg, min värnlöshet mitt vapen. STÅLARM. Ni vill då hällre ensam stå? ERICUS ERICI. Ej ensam; med min församling och mitt hopp på Gud. Jag är en kyrkans man.
Han var nämligen särdeles fäst vid sitt lilla mammon, och satte tusen gånger hällre in sitt överskott på sparbanken än han stoppade det i ett rikt försäkringsbolags ficka. Och ju mera han ångrade desto fastare formade sig en plan i hans hjärna: bolaget skulle få betala tillbaka hans pengar, och det med ränta, han skulle bli sjuk, och fortsätta att vara det så länge som möjligt.
Den tanken sved i henne och gjorde henne beklämd. Men hon förestälde sig hurudant lifvet skulle blifva här hemma. Man skulle styra ut henne och bråka med henne ännu värre än förr. Man skulle skryta med henne inför alla människor, hon skulle visas och bjudas ut åt ungherrarna. Nej aldrig! Hon skulle icke kunna stå ut med det. Hällre hvad som hälst. Och hon lyfte upp hufvudet.
Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och Gullspira där. Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra lilla gården.
Därför att jag vill bli lärarinna. Nog får du väl plats här i staden, blott du väntar litet. Här finnas ju så många skolor. Här vill jag inte bli. Jag far hällre till landet eller någon annorstans. Hon vill bort hemifrån, sade modern och såg på fadern. Har du det kanske inte bra här hos dina föräldrar? frågade fadern. Du har det till och med altför bra. Du får alt hvad du någonsin önskar.
För sin del närmade hon sig icke häller någon. Men hon kände sig olycklig och ensam. Hon led och viste icke hvarmed hon skulle lindra sitt kval. Modern sysslade från morgon till kväll med hushållet. Sara kunde icke deltaga däri, det föreföll henne tort, hvardagligt, prosaiskt. Hällre satt hon då i sitt eget rum, öfverlämnande sig åt sina föreställningar och fantasier.