United States or Isle of Man ? Vote for the TOP Country of the Week !
Inte kunde väl modern vända sig i grafven, om galet skulle gå och han skulle bli elak mot henne! Om hon skulle fråga prosten Men han komme nog att skratta åt henne. Och så skulle han locka alltihop ur henne: han behöfde ju bara fråga, hvarför hon kom med ett sådant spörjsmål. Nej, det dugde inte. Men om nu Jesper skulle vända sin håg till någon annan?
Neej, inte. Är det er bröllopsdag eller hennes födelsedag? Neej, inte det heller. Är ni nygifta? Vi hafva allt varit gifta ett år snart nu. Hvad! Jaså, det var sant, ni har ett barn! Jo, det är just det; hon är två dygn gammal nu. Aha! Då är klädningen der för stor, alldeles för stor! Och så vet ju barnet ingenting om det, det känner ingenting, men modern... Det var just hvad jag tänkte.
Gång efter annan hörde hon Märta vända sig i sin säng. Alltså låg hon fortfarande vaken. Fru Brehm gick in till henne, satte sig hos henne och strök hennes hår. Märta lilla Märta Och slutligen böjde hon sig ned och viskade lågt: Säg, Märta vet du vem tant Marie är? Märta stirrade på modern med stora, förskrämda ögon. Vad var detta, vad skulle nu komma?
Därpå drog han henne upp från stolen och dansade med henne rundt omkring i rummet. "Hurra, snart är det jul!" jublade han. Slutligen lyckades modern dock befria sig från sin ostyrige gosse. "Din bråkstake", ropade hon till hälften skrattande, till hälften förtretad, "tycker du, att en gammal gumma som jag skall kunna snurra så där? Jag kan knappt andas."
Hon hade varit hos Ulf, druckit ett par glas portvin, efteråt talat med den alltid så beskedlige Samuli eller någon annan på gatan, så var det dunst och dimmor alltihop. Hvarför sörja öfver sådant, som inte kunde hjelpas? Ulf hade sändt henne en kolossal påse konfekt ... någon annan hade skickat en andaktsbok som fick ligga i sitt papper i kappsäcken, modern några par ullstrumpor så naivt!
»Grälar Gud aldrig ... fast di ä' fula?» »Nej, min gosse.» »Grälar han, om di inte bockar sig?» »Nej.» »Men om di inte svarar, när han frågar?» »Det måste man...» »Men om man ä' så rädd, att man darrar?» »Man ä' inte rädd för Gud.» Modern sade detta med en blick af den varmaste kärlek. »Jaså.» Åter en paus. Han smålog förnöjdt.
Hon skulle försöka skicka sitt stackars barn något penningar, alltid kunde man få ihop något. Kanske det kunde göra henne en glädje. Hvarför hade Nadja blifvit sådan? Hon frågade sig sjelf detta tusen gånger, och kunde inte få det klart för sig. Hon hade dålig natur, sade man. Hvarifrån? Af henne, modern sjelf? Eller af Sergei? Eller var det dålig uppfostran?
Nu hade hon ju ingen att sträfva för, men arbetet betalade sig icke så bra som fordom, krafterna räckte icke till, och lefnadskostnaderna stego. Nadja behöfde dock jemt någonting. Och modern höll henne med linne. Det väfde Kajsa sjelf, blekte och klippte till. Men det var bara det grofva, Nadja fick sjelf köpa sig det finare. Ett par gånger uppsökte Nadja dottern under vintrarne.
Och till denna kvinna kunde hon säga allt utan fruktan för att bli missförstådd, ty modern älskade redan detta lilla blonda hufvud med samma häftiga intensitet, med hvilken hon älskade sin son älskade det på godt och ondt, med alla dess fel och alla dess svagheter.
»Nej, öfver att du ingenting nämt om pjesen.» Han smålog. »Det var också nå'nting att tala om.» »När skref du den?» frågade modern. »Strax jag kom upp. Det är bara skräp.» »Hur länge höll du på med den?» »Ah, ett par dar. Tre eller fyra. Du är ju en riktig stor-inqvisitor.» »Ja, naturligtvis!» skrattade hon. »För det jag gör dig ett par frågor när du aldrig sjelf berättar någonting.»