United States or Sweden ? Vote for the TOP Country of the Week !
Möjligen kan han av ömma släktkonsiderationer förmå sig titulera sin måg greven och sin dotter grevinnan, men aldrig gör han det med någon annan, det månde vara vem som helst.
Han har också känt, huru godt det gör honom själf ända in i hjärtat, när mor eller far sluter honom i sin famn och talar ömma, vänliga ord till honom. Lillen har en så brinnande lust att vara vänlig och god mot alla, mot far och mor, mot tjänarinnan, mot grannbarnen och mot alla Guds skapade varelser, icke minst mot den förståndige och vänfaste hunden.
Echo mitt rop Förmehrar medh sitt ljudh en stor hop Emellan tässa bärgh och dalar. Finis. Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde taga all denna ömma klagan för allvar.
När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.
Människan rotar sig ju alltid djupast i hembygden och älskar intet annat med så ömma känslor af samhörighet som naturen på den ort, där hon känner hvarje sten, hvarje buske och tufva, där ungdomsminnena binda henne, och där hon liksom slutit vänskap med alt och alla, till och med hästar och hundar.
Men då med sommarns sprickande löf och med drifvan om julen Friheten kom och vi foro enhvar till det saknade hemmet, Var det i glädjen en sorg att lämna hvarandra och skiljas; Åter, när skolan kallade oss, och ömma föräldrars Armar och syskonens krets vi lämnat med tårade ögon, Var det i sorgen en glädje att vänta hvarandra och mötas.
Varmast sågs den ömma Om sin kärlek drömma Och om sällheten af lifssekunden; Hvarje ton, hon sände, Där till skyn hon lände, Tycktes klinga i mitt öra så: Lycklig den, som inga Hårda bojor tvinga Att den fria eterns rymd försaka, Som, för sången buren, Ständigt ser naturen I gestalterne af vår och maka! Så jag kvädas hörde; Eko återförde Mångfördubblad hennes sång till mig.
Ett viktigt steg till den ömma förbindelsen var redan taget. Ingen, icke ens Petros, för vilken Klemens ansåg som en plikt att yppa alla sina tankar och handlingar, skulle få kunskap om detta möte. Kammarslavinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle åläggas tystnad.
Du, ömma flicka, skall min glädje dela, När våra samljud klinga i ditt öra, Och, fastare i mina armar sluten, Till kyss förbyta lifvet och minuten. Säg mig, du lilla fågel, Där mellan almens blad, Hur kan du ständigt sjunga Och ständigt vara glad? Jag hör din röst hvar morgon, Jag hör den hvarje kväll, Men lika ren är stämman Och tonen lika säll.
Men utanför grottan glimma Assims ögon. Han skär tänderna av smärta. Han vill Singoallas lycka, men för honom, den förskjutne, att se denna lycka! Bättre vore det för honom att dö i eld. Singoalla för sin hand över Erlands ansikte; hon frågar viskande, med tårfyllda ögon, ömma, underliga frågor: Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade dina kinders rosor? Vart flydde din ungdom?