United States or Panama ? Vote for the TOP Country of the Week !
En tysk alkemist, Brand, enligt några f. d. soldat, enligt andra en bankrutterad köpman, upptäckte, under det han sysslade med urin för att deraf bereda ett elixir, som han menade skulle förvandla silfver till guld, ett märkvärdigt ämne, hvilket starkt lyste i mörkret och var i hög grad bränbart.
Det var porträtt av mamma och pappa, av bröderna och av hela familjen. Det var porträtt av Sven i hans långa kolt och av Sven i den lilla pälsen, där han stod på en bänk och grinade emot solen, vilken lyste över snön. Men alla porträtten voro från vår ungdoms och lyckas tid, när ännu ingenting hade hänt, som kunde slita det band, vilket ännu förenade oss alla.
Ja, bundsförvanter, svarade flickan och räckte honom handen. Automobilen förde de två åter tillbaka från förstaden till Berlins mera trafikerade gator. Regnet, som under resan från staden fallit stritt, hade upphört, och solen lyste från en hög himmel. Jag skall låta er höra från mig, så fort något är att meddela, sade Elli vid avskedet.
De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland folket. Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot har talat förgripligt mot Gud och konungen.» Då förde man honom utanför staden och stenade honom till döds.
I flydda dar, o Le, i din faders borg, Mot Gylnandyne lyste ditt öga, I hennes spår du följde till Morven, blef En gäst i de klara harpornas land. På dessa kullar syntes du ofta då, När vidt kring kvällens soliga riken Din flickas muntra, kallande jakthorn ljöd. Här mötte din blick Oihonna också. Hvem ser väl henne, hvem, som ej glömmer allt, Hvad sällast förr i lifvet han anat?
Det var en stor, stenlagd förhall, som gick upp genom två våningar, med urblekta freskomålningar i väggfälten och i taket. En utskuren, väggfast bänk gick jäms med ena väggen bort till kaminen, vari en stor, nytänd brasa flammande lyste ut över golvets svarta och vita rutor. I
Svett lyste på parenas pannor, Pärtorna flögo ur klykorna, stolar och bänkar förströddes, Fallandes rop, taktstampningar, gapskrattssalfvor och rökmoln Hvirflade om hvartannat, och sviktande brakade golfvet. Gamla Rebecka, fast tätt till den blossande brasan hon trängt sig, Stöttes af våda också, att så när hon fallit af muren: Klagande drog hon sig unnan och satte sig närmare dörren.
Träplankorna och timmermasterna lyste friskt och blåaktigt vita i den klara midsommarnatten. Nere i kyrkan var det fullt av ställningar. Vid den kungliga borgen, som med sin väldiga kärna blickade ned på kyrkan, reste sig också ställningar med bruntorkade björkar. Vid norra stadsporten och vid gråmunkarnas kyrka var det ställningar.
Väl lyste det som vanligt från stora salen i Hôtel de Tibble, där samhällets stödjepelare eljes brukade samlas kring toddyborden under de långa höstaftnarna; men i kväll kände borgmästaren ingen dragning dit, blott en kokande förbittring öfver att vara utestängd från sin vanas paradis. Och af hvilken anledning!
Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll sig tätt i spåren efter sin vägvisare. Plötsligen stannade denne och lyssnade.