United States or Lithuania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag återvänder hälst med ångbåten. Antti tyktes ännu ej riktigt veta hvad han skulle taga sig till. Han såg ömsom på mig, ömsom åt stranden. Men jag märkte tydligt att hans innersta önskan var att få stanna kvar med Agnes; han var blott generad för att enkelt och öppet fullfölja sin önskan och låtsade därför motsätta sig förslaget. Åh, jag förstod honom blott altför väl.
Om en stund gick han åter ut i staden. Mitt sinne blef alt mörkare. Detta var dock altför sorgligt. Han gick ut i staden, skötte lugnt sina angelägenheter och brydde sig icke ett grand om att förhållandet emellan oss var brutet? Eller hvad viste jag kanske företog han åter i dag någon utfärd med Agnes? Kanske omtalade han just nu för Agnes min svartsjuka, och kanske skrattade de åt mig?
Därför att jag vill bli lärarinna. Nog får du väl plats här i staden, blott du väntar litet. Här finnas ju så många skolor. Här vill jag inte bli. Jag far hällre till landet eller någon annorstans. Hon vill bort hemifrån, sade modern och såg på fadern. Har du det kanske inte bra här hos dina föräldrar? frågade fadern. Du har det till och med altför bra. Du får alt hvad du någonsin önskar.
Så där, inte blir du ju ledsen för ingenting. Men nu skall jag för denna gång lämna er. Träffas vi ännu? Alldeles säkert. Jag hoppas ännu ofta få njuta af ert sällskap. Eller huru, herr Reijola? Hon räkte fram sin lilla, hvita hand, och Antti slöt den i sin. Hvarför tykte jag att han höll den altför länge? Kommer ni i morgon på festmiddagen? frågade Antti. Troligtvis, svarade hon.
Hvad kallar ni då den längtan och ledsnad, som plågar er här hemma ty den sjukdomen lider ni af allesamman, om jag inte altför mycket misstar mig. Den sjukdomen få vi nog bukt på, svarade jag och skyndade att taga farväl, ty jag fruktade att hon skulle fortsätta med sitt hån, så att de kringstående hörde det. Huru kunde där bakom all denna smältande vekhet rymmas så mycket gift!
Arvid Stålarm. STÅLARM. Här har du facklan. Redan man från borggår'n oss trängt till slottets dörrar. Hertigen själf stormar fram. På borggår'n står han redan. Så snart du hör i hvalfgången signalen, tänd an de där. Farväl! Elfte scenen. Daniel Hjort. Johan Fleming. I vanmakt fallen! Naturn är altför god. JOHAN FLEMING. Förmätne, djärfs du än uppå mig se!
LAUR. PAULINUS. Hvilken sällsam tanke! Därtill er ställning altför ringa är. Blott som en gammal vän jag talte här. Tredje scenen. De förra. Arvid Stålarm, Johan Fleming. Olof Klaesson. Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra, min egen tanke vill mig själf förföra. STÅLARM. Varen hälsade! Från hertigen I kommen.
Kikarena riktades mot henne, men hon bibehöll sin ställning och vågade icke altför mycket vända blicken ditåt; den borde ju svärmiskt sväfva ut öfver vattnet i det vida. Hon viste dock alltid mycket väl hvad där voro för människor ombord på båten, och herrarna hade hon isynnerhet noga reda på.
Äfven andra fruntimmer hade ju denna dag klädt sig i sina bästa kläder, men på dem såg man blott altför tydligt att de icke buro dem ofta och att de kände sig litet främmande uti dem. Hon däremot bar sin distingerade, eleganta toalett med sådan vana och på ett så obesväradt sätt att man genast såg huru hemmastadd hon kände sig i den. Hvem kan denna kvinna vara?
Antti var altför enkel, altför ärlig, han föll hufvudstupa i snaran. Hvad Agnes måtte göra narr af honom i sin själ! Något annat förtjänade han för öfrigt icke häller. Antti hade bort vara på sin vakt. Agnes förkunnade ju honom midt upp i ansiktet att han skulle komma att glömma alla sina fasta principer och bli en annan människa till och med här i småstadens trygghet...