United States or Tajikistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag måste dö med dem i samma död, jag måste se, hur facklan väcker upp förstörelsen, som slumrar här kring mig och dödstyst hotar riksföreståndarn, folket, fosterlandet med undergång. 0, afgrundsmakt af hån! O, bristen kedjor, remnen hvalf af häfvan för den förbannelse, jag slungar ut mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner! Du håller kedja!
DANIEL HJORT. Håll! DANIEL HJORT. Min kedja lös! Trettonde scenen. De förra. Hit facklan! DANIEL HJORT. Grip honom! JOHAN FLEMING. Alt för sent! DANIEL HJORT. Kom lös min kedja! Bort, hvalfven remna, hjärtan brista! Luft! Luft! Frihet! O, min Gud, hvad har jag gjort! Slut på fjärde akten. I fonden trenne dörrar. Första scenen. När jag var ung i världen, då var jag en lustig ture. Hejsan!
En ärlig lärmästare som han sviker inte vid riset. Det blir marter, som er späda kropp ännu aldrig smakat. Det blir en bläddrig och blodig rygg, som inte på dagar kan bära kläder. Det är jag, som skall göra det, svarade Magnus med ögonen tårfyllda av skrämsel. Han försökte rycka till sig facklan, men Algotssönerna ville icke släppa skaftet.
Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån sanktuariet. Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag säger er än en gång, I han plundrat skamlöst.... Herre, här är fyndet! Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa.
Trälarna ville icke höra på honom, och slutligen förmådde de honom att släppa hennes hand och slunga facklan i bålet. Ett fat med signat mjöd blev utlyft i gräset, och ju mer de drucko, dess vildare blev deras smärta. Kvinnorna skakade ut sitt hår och klagade med långa drillande jämmerrop. Tova sprang fram ända till elden och kastade två tärningar till den döda.
I segerfröjden över att äntligen hava vunnit den första grundval, som filosofien förgäves sökt i förnuftet själv, uppgingo alla strävanden i det enda att med facklan, tänd vid uppenbarelsens ljus, belysa de gudomliga och mänskliga mysterierna. Icke underligt.
En av de små Algotssönerna höll en fackla, ifall det skulle bli jarlalöfte på att någon fick bränna av halmen, som var bunden om klockkläppen. Klockan hängde i den låga stapeln framför dem, och solen hade redan sänkt sig ända ned i skogshultet. Röken från facklan sotade en lång strimma på kyrkväggen. Men längre upp kastades den åt sidorna, så att ett högt svart kors uppskildrades av sotet.
Arvid Stålarm. STÅLARM. Här har du facklan. Redan man från borggår'n oss trängt till slottets dörrar. Hertigen själf stormar fram. På borggår'n står han redan. Så snart du hör i hvalfgången signalen, tänd an de där. Farväl! Elfte scenen. Daniel Hjort. Johan Fleming. I vanmakt fallen! Naturn är altför god. JOHAN FLEMING. Förmätne, djärfs du än uppå mig se!
Låt honom få facklan, befallde Algot Brynjulvsson, och hans långa västgötamun kröktes belåtet. Säll kallar jag den unga konung, som har en sådan broder. Ja, för min broders skull! mumlade Magnus oavbrutet under hela vägen fram till stapeln.
JOHAN FLEMING. Nåväl, så hör! Om du, liksom de andra af de våra, ej lös dig slitit, skulle du ha sett min falska brud invid sin faders fötter, vansinnig öfver hvad hon gjort. OLOF KLAESSON. Hvad då? JOHAN FLEMING. Af brottslig kärlek till förrädaren... OLOF KLAESSON. Ej möjligt! JOHAN FLEMING. Slog hon facklan ur min hand. Signalen oss förrådde, hertigens soldater trängde in, jag mins ej mer.