United States or Mauritius ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Har du aldrig tänkt på en sak?» sade jag. »Olof kan jag tänka mig som en stor människa, som fullvuxen. Och Svante också! De äro ju så olika. Men jag kan dock tänka mig det med dem båda. Men Sven? Kan du tänka dig honom som stor? Var vill du göra av honom i världen? Var tycker du han skulle passa utom hos oss?» Min hustru log med ett smärtsamt drag, som bildade nålfina rynkor kring hennes mun.
till någon levande varelse och så bestämde vi signalen eller tecknet så att vi visste var vi skulle mötas och sen gingo vi hem och jag sade inte ett ord till Karl Olof eller någon fast dom nog gärna skulle velat veta det. Kap. 2.
Ni dömer mig orätt. Ni skall få träffa honom, men gör det kort, ty hertigen är här i rappet! Kom ut, herr Johan, här är en, som vill råka er. Tredje scenen. De förre. Johan Fleming. Min bror, du lefver, du är fri! Håll Johan! Vår ära vi förtrodde i din hand. Hur har du fylt ditt värf? JOHAN FLEMING. Anklaga mig! Mitt svar... OLOF KLAESSON. Fort! För det svaret trotsar här jag döden nu.
BISKOP PETRUS. Så fortfar då att anse mera värd en brottslig konung, än er fosterjord. Med sorg vi resa åter, snart med svärd afgöras skall, hvad vi här bytt med ord. Laur. Fjerde scenen. Arvid Stålarm. Johan Fleming. Olof Klaesson.
Senare Olof Klaesson. STÅLARM. Ett bud har kommit i denna natt; igenom sorglös vakt det lyckats smyga hit. JOHAN FLEMING. Och detta bud? EBBA och JOHAN FLEMING. Olof Klaesson! OLOF KLAESSON. Ja tyvärr! EBBA FLEMING. Och krigshärns öde? OLOF KLAESSON. Spridd är den och slagen, och jag hardt när att bli tillfångatagen.
Olof som är en praktisk natur och icke ligger åt det bokliga hållet, påstås vid detta tillfälle för första gången av egen drift satt sig att läsa i en bok. Jag tror nästan, att han läste tre hela kapitel. Svante åter läste hela boken i ett kör från början till slut. Därefter tog han ut vissa kapitel, vilka han särskilt tyckte om, och läste dem högt för vem som ville höra på.
Men jag satt där ensam och kände med förfäran, hur allting hade blivit så tyst. På eftermiddagen kom Olof och tillsammans med far och mor kom han från sin första utflykt i världen fram till den bädd, där lille-bror låg död. Där grät han manligt och stilla, och när han kom ut i salen, visade Svante honom allvarligt på sitt finger.
Olof hade fått en bok och Svante hade fått en bok. Varför skulle Sven ensam bli utan? Och det hjälpte inte. Författaren hade inte något nytt exemplar till hands. Därför släppte mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt blivit utraderat, skrev pappa högtidligt utanpå boken: Till lille Nenne från Pappa. Och först då blev Sven nöjd. Det vill säga det såg ut, som om han varit nöjd.
Sjette scenen. De förra. OLOF KLAESSON. Till slottet skynda, Stålarm! Knapt du gått så kom ett ilbud ifrån Kastelholm; det taget är af hertigens galejor, vår vän Salomon Ille, slottsherm, fången. Knapt hade budet återhemtat sig, så dök ur fjärdens vatten flottan upp. STÅLARM. Ar hertigen på flottan själf? OLOF KLAESSON. Han har landstigit med en här vid Helsingfors.
O! finge jag byta fast tusende svärd emot din hand! Hurra för fröjd och död! KÖR Hurra för fröjd och död! Hvart skall du, Daniel Hjort? DANIEL HJORT. Hvad rör det er? Förrädare! Se hur han bleknar vid det namnet, vänner! DANIEL HJORT. Bort till murarne förr'n hertigen är här! OLOF KLAESSON. Bekänn, din skurk! DANIEL HJORT. Bevis! Emot min oskuld återstudsar uti er egen hals det namnet: skurk!