United States or Jordan ? Vote for the TOP Country of the Week !
På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna gjorde det i stället. Älskade tant, sade hon och kyste ömt hennes hand. Du har gjort så mycket för mig, och nu sviker jag dig första gången jag vore i tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår mig ju och är icke ond på mig. Ond på dig? Tant Karin drog henne innerligt till sig.
Jag fattar om din skuldra, vakna, gif mig ljus! Hvem är du? DEN SKEPPSBRUTNE. Ha, du är allena, sviker mig Mitt öga? Slaf, hvar äro dina hjälpare? Jag ser blott dig. LEONTES. Då ser du rätt och gäckas ej. Så dö! LEONTES. För dig? Vansinnige, är det den tack, Du för ditt lif betalar åt din räddare? DEN SKEPPSBRUTNE. Ve er, förrädiskt knutna lemmar, falska arm, Hvart har din styrka vikit?
Jag trodde, att du var en av mina vänner, Sven. Det var jag, Inge, men du skall inte begära mer, än du kan få. Var människa måste uppleva, att just det, som hon i sin ungdom trodde omöjligast, det sker. Hennes bästa vän blir den, som sviker henne säkrast. Du är en slug man. Det vitsordet förtjänar jag kanske. Och mot mig har du varit full av svek. Aldrig i handlingar, bara i hjärtat.
För hennes blickars oskuldsfulla värma Uppblomstrar härligt mina känslors vår, Och såsom fjärlar hennes kyssar svärma Omkring det eden, i mitt hjärta rår. Hvad jag är säll! När lifvets morgon viker, Står mig dock lyrans milda tröst igen. Hvad jag är säll! När äfven lyran sviker, Har jag kanske ett namn till tröst för den.
EUBULOS. Konung, tveka ej! Än råder lugn, men dröj ej, snart är stormen lös. EURYSAKES. Så skyndom, moder! Tröttsam var mig leken nyss Mot bränningar och vågor, jag förnimmer det. Min kropp känns trög, och ovant sviker mig alltmer Min styrka, så behöflig nu; jag blygs därför. De gå, men svag och vacklande är gossens gång, Min unge, dyre konungs.
Jag vill välja till vän en ann', Som ej sviker så lätt som han, Som ej kysser mig våren ut Och försvinner, då den är slut. Kom, o död, och mitt hjärta tag, Låt det hvila vid ditt i dag! Fast din brud är af tårar blind, Fast din flicka har mulen kind, Fast din ros icke mer är röd, Kom, o död, kom, o ljufva död! Hur blekt är allt, hur härjadt, vissnadt, dödt!
Skall sången om Finjals ätt Med fruktan flyga min kväll förbi, Att ej er nesa må röra Dess vingars strålande glans, Och sagan i Lochlins land Förtälja Hjalmars, den ädles, fall, Och hånfullt nämna, att ensam För er, för trenne han föll? Upp, Gall, du är kungason Som han, förstfödde bland bröder, du, Gå, strid allena och stupa, Om segern sviker ditt svärd!"
Vet du vad det är att rida från gård till gård och fråga, men aldrig få något svar? Jag har lidit så mycket, att nu sviker mig glädjen, till och med när han äntligen har rätt att komma. Jag begriper inte ett ord, gubbe, bara det, att du med en eller annan bekännelse vill tigga min gunst. Den stund du föll med din herre, blev din nåd litet värd, tänker jag. Jarlen gjorde en otålig åtbörd.
Så han ropte, och gladt i den sextonårigas hjärta Tändes en aning. Skyndande, utan att söka en omväg, Sprang hon i snön tvärsöfver och kom till sin fader på trappan. "Hvem är den komne?" frågte med bäfvande stämma hon. "Fader, Skynda då, säg mig det, plåga mig längre ej; o, om min gissning Sviker, förgås jag af sorg. Är det möjligt, att Adolf är hemma?"
LEIOKRITOS. Klok är du, Rhaistes, klyftig att beräkna allt, Ett blir dig gåtfullt dock: ett ädelt sinnelag. RHAISTES. Min mening var allenast, att han denna gång Bort för ditt möte frukta. LEIOKRITOS. Nog. Gå, sök opp Leontes, jag vill dröja här Och vänta honom, säkert finns i nejden han. RHAISTES. Om ej min gissning sviker, skall i löfvens hägn Bland lundens oleastrar här han träffas snart.