United States or Cayman Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vore än vår lott som fordom, finge Äfven du en bjudning, arma flicka, Kunde glänsa som en ann' i dansen; Men vår tid är all." Hon hann ej mera; Dörren uppgick, en betjänt i gala Trädde in och räckte i den sköna Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer, Tändt af glädje, flög kring hennes panna, När hon såg sitt namn på bjudningskortet, Men ett skimmer blott, det var försvunnet Nästa ögonblick.
Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig något uträttat.
Jag är ju ej artist, ej målarinna, Ger du modeller, bjud dem åt en ann'! Hvad gagnar mig att se en vredgad man? FRANK. Att neka mig en kyss! Se här, tag tvenne. Ej nu, en annan gång. JULIA. Nå, lika godt. Låt mig få stryka rynkan ur ditt änne. Ett år har hunnit fly, sen jag det fått. FRANK. Tyst, jag hör steg. Nej, det var vinden blott. FRANK. Så vill du verkligt än min Julia vara?
Jag vill välja till vän en ann', Som ej sviker så lätt som han, Som ej kysser mig våren ut Och försvinner, då den är slut. Kom, o död, och mitt hjärta tag, Låt det hvila vid ditt i dag! Fast din brud är af tårar blind, Fast din flicka har mulen kind, Fast din ros icke mer är röd, Kom, o död, kom, o ljufva död! Hur blekt är allt, hur härjadt, vissnadt, dödt!
Slutligen rätade hon med ett ryck upp sig, sade lugnt och allvarligt: Det är un'litt vad du ser klart, som är liten. En ann bara anar sig till'et. En ann ser högfärden deras, men ser inte hur långt den går. För nog var det rätt uträknat. Och länsman hade de ställt i bakhåll. För meningen var att du skulle rulla utför vindsgluggen, så skulle jag rulla utför stupstocken.
Höll han öfning där emellan, Var han klädd som fordomdags, När han då red fram för skocken Eja, det var sömn ej då; Gamla herrn och gamla rocken Dem förstod man sig uppå. Lif och kraft i hvar manöver, Lust och fröjd, hvarhelst han kom, Aldrig under, alltid öfver Hvad han trott sin skara om. Gubben fick ej annat göra Än att gå från man till man, Nypa här en kund i öra, Där i skägget gladt en ann'.
Det går ej längre an. Jag själf ju ser, hur dina kinders blommor blekna af. Du älskar honom, hvarföre då längre?... SIGRID. Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer. Till Warschau åter reser Johan Fleming. Hvi vill du bort mig sända, att en främling vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig, min gode fader!
Nu till Oravais han kommen var. Det var natten för det stora slaget, I den vilda skogen höll man hof. Sömn var sällspord öfver hufvud taget, Men den gamle Hurtig sof; Han, som vakat förr till sista man Hade somnat nu förrn någon ann'.
Det är mitt halfva lif, jag så er ger, men konung, tro och ära gälla mer. HERTIGEN. Hvi vördar du mig ej med tvänne knän? Så har jag vördat ingen ann' än Gud och den, som han sin makt på jorden gifvit. Den hedern spar jag åt min Gud och konung.
När man frågade henne derom på samvete, hade hon alltid samma svar: »Någon skulle väl ta hand om kräket, och när ingen ann ville ha'n, så...» Om han hade kunnat försörja henne, så hade det kanske varit ett skäl. Men det kunde han inte. Bara till hälften. Han var för klen till en mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft.