United States or Guadeloupe ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han hade rest sig upp; varsamt och ömt lade han sina händer kring detta lilla hufvud med det silkeslena håret, sakta och mjukt tryckte han sina läppar mot hennes panna. »Gud välsigne dig!» flög det som en hviskning ut af hans mun. Han visste icke hur det kom sig att han valde just de orden.
Och under din vida kappa hon öppnade den hastigt, på lek, som ett par stora vingar, och slog den lika hastigt om sig igen har du skönhet, lyx, dårskap, lycka och härlig vila åt den, som älskar dig. Låt mig gå, min vän. Gryningen begynner, där kommer folk på bron... Och det lät litet blygt, men oändligt ömt: du behöver visst
Ljufva källor och vattensprång, Sjungen gladt om en framtids dar, Att jag glömmer den tid, som var, Glömmer lifvet med kval och lek, Glömmer den, som min trohet svek! Sjungen, bäckar, min bröllopssång! Ljufva källor och vattensprång, Sjungen ömt ur min egen själ Åt den falske ett långt farväl!
Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt: Vad jag har tänkt på dig!...
Hur det sved i mammas hjärta, medan hennes hand gled så ömt öfver denna grånande ragg! Skall du aldrig få ro stackars mitt barn! Ro och lycka; stillhet i ditt sinne. En stilla, djup sorg. Icke öfver mig, men öfver honom.
Vi förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige Klemens hade stört den.
Då vi hunnit upp till sjelfva bergsåsen och sågo tydlig säterväg nedför sluttningen, sade vi ett ömt far väl, med handtryckning, till ung Torvald, satte oss ned vid en bäck, för att hålla måltid samt närmare beskåda en för oss nu ovanlig syn: En man till häst.
Jag kan aldrig fördraga tanken på vad du gjort: den skall föra mig till graven, Brant. Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hastigt tillbaka. Du gör mig bedrövad, mor, sade korporalen ömt. Ja, jag säger, att ångerns dag kommer... det skall svida i ditt hjärta... men då är det för sent. Nej, Kerstin, jag ångrar aldrig, att jag avslog patronens begäran.
Den sista: »Dör uti sin knopp det skönsta kärlekshopp, som i hjärtat opp rann under lifvets lopp samla bladen ömt, ty hvad ditt minne gömt bär alltid sommarfägring, och fagrast är just hvad du drömt.» Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm? Och är lifvet annat? Åjo där är också höst och vinter se'n. Men sommarminnena glömmas aldrig. Mina begynna nu låt dem bli så många, att de räcka!
Men då till slutet hon kom och nämnde sig själf och sin syster, Nämnde den älskades sorg och sitt blyga försök att den lugna, Brast hon i gråt och sänkte i handen sitt tårade anlet. Tröstbehöfvande själf var den tröstande. Men vid sin vagga Dröjde den mognare systern ej mer; upp stod hon och tryckte Ömt till sin klappande barm och kysste den gråtande flickan.