United States or Cuba ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hugget jag väntade strax, drog hufvudet neder och lyfte Kolfven förfärad till skygd, men, förunderligt! ryttaren högg ej, Sprang fastmer från sin häst och befallte de öfrige stanna, Föll mig om halsen och tjöt, högt gråtande; tårar på tårar Rullade strömmande ned på hans svarta, förskräckliga anlet.
Emot höger ser han och mot vänster Och sin tjänare Goluban kallar: "O, min trogne tjänare Goluban! Sväng dig af den svanlikt hvita hästen, Tag furstinnan vid den mjälla handen Och till hvita borgen hemför henne; Men med Gud vill jag dig hafva unnat Att ej draga ut till Fågelfältet, Utan hemma bli i hvita borgen." När den trogne tjänarn afhört detta, Rinna tårar på hans hvita anlet.
Du finner Hjalmar kanske och vill Med vissnad hand den väldige böja; Skall han, i öfvermodet af styrkans fröjd, Ej löna din vanmakts dåd med förakt? Ett ord gaf Fjalar icke till svar. Han gick Till stranden, följd af väpnade skaran. Hans gång var långsam, harm i hans anlet låg; Nyss kämpande, nu den stelnat till lugn.
Hvad blir, du tappra här, ditt öde sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, Som gör mig för i morgon sjufaldt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!" Den unge läkarn hörde mulen ordet, Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag; Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet Och strök det tomt uti ett enda drag. "Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder."
Men det märker herden, som till hjälp vill ila, Ser en högre stämpel på hans anlet hvila, Och med kufvad stolthet, sen sitt rof det fällde, Flyr det att gömmas af skogarnas natt. Men med svärd till spira och med blod till krona Bland förtärda likar ses tyrannen trona; Och hans lag är mörker, hans befallning boja, Död och förfäran hans sändningebud.
Stäfvan emottog rörd den förståndige Aron, sitt anlet Lyfte han högt, att den svällande tårn knappt kunde ur ögat Rulla, men glad i sin själ genmälte han: "Prisa och tacka Vill jag min Gud, som mig förde till er, välaktade herre!
Men då till slutet hon kom och nämnde sig själf och sin syster, Nämnde den älskades sorg och sitt blyga försök att den lugna, Brast hon i gråt och sänkte i handen sitt tårade anlet. Tröstbehöfvande själf var den tröstande. Men vid sin vagga Dröjde den mognare systern ej mer; upp stod hon och tryckte Ömt till sin klappande barm och kysste den gråtande flickan.
Men den ädla flickan sade åter: "Om dock någon ville hämta vatten, Att jag kunde två hans anlet blodfritt, Stryka än en gång hans lock med handen, Se hans öga, ljuft ännu i döden; Visa ville jag med fröjd för alla Molnets broder, den förlåtne tiggarn. Som stod upp och blef vårt hemlands räddning."
Det är anmärkt dock, att något olikt Röjts i grefvens skick och sätt att hälsa, Då han kom och gick, att nu hans bugning Synts som mera verklig, mera menad, Att hans anlet och hans hållning visat Mindre anspråk nu än nyss, och slutligt Att hans blick, förrn dörren tillslöts, fallit Än en gång med varmt behag på Jenny. Dagen gick till ända, morgondagen Likaså; man samlades till balen.
Var det ett leende då, som jag såg i hans slocknande anlet, Var det en stråle af fröjd, eller syntes det vara det endast, Efter i nästa minut hans blick ren brustit, hans hufvud Sjunkit mot skuldran, och lifvet med sorger och glädje försvunnit?