United States or Myanmar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln försvunnit under järnböljorna, och hans blodiga häst galopperade utan herre över fältet. Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet från hans genomborrade bröst.
"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den hvita hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig "med manteln, doppad i blod ," eller med, "det hvassa svärdet" och jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar den."
Det syntes, att han fann behag i kvinnor, ty hela stugan var full av både unga och gamla trälinnor, och en särskild bur på stolpar var uppförd åt dem vid ena gavelväggen. Där knuffades de med varann för att få se på den obekante ryttaren, som med sin järnhatt och sin stolsliknande sadel föreföll dem underlig. Vem är den tjocke mannen? frågade de.
Icke underligt, att Gud sänder ryttaren på den röda hästen omedelbart efter ryttaren på den hvita! De, som ej vilja hafva Kristus, få då antikrist.
Ryttaren på den hvita hästen och hans härskaror. Uti Uppb. 4 kap. sågo vi himmelen öppen och Johannes i anden ingå genom portarna för att sedan kunna beskrifva för oss det, som komma skall. Här se vi åter himmelen öppen och Herren komma på den hvita hästen. Endast en strid återstår.
Flödvattnet blev djupare, det strömmade in i slädarna och nådde över ryttarnas sporrar. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta släden och frågade om hans syster Kerstin var rädd och önskade vända om. Hennes svar blev, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red förut, besteg hans häst och red främst.
Ryttaren på den röda hästen är troligen antikrist sjelf . Den röda hästen passar mycket väl tillsamman med det skarlakans röda vilddjuret, 17:3, hvilket betecknar antikrist. Denne, som under det första inseglet verkat mera obemärkt, framträder nu med stor djerfhet. Det är nu fulla uppfyllelsen af 2 Tess. 2:10, 11 sker: "De hafva icke mottagit kärleken till sanningen, att de måtte blifva frälsta.
Hugget jag väntade strax, drog hufvudet neder och lyfte Kolfven förfärad till skygd, men, förunderligt! ryttaren högg ej, Sprang fastmer från sin häst och befallte de öfrige stanna, Föll mig om halsen och tjöt, högt gråtande; tårar på tårar Rullade strömmande ned på hans svarta, förskräckliga anlet.
Ryttaren red fram mot rökstoden med knuten hand, men hans röst stockade sig, så att han knappt förmådde mer än viska. Erbarmliga gyckelspel! Och mitt ridderskap... Ser du ingenting mer? Jag ser, jag ser. Jag ser ljungande svärd och hör segerrop och klockringning... Men därom unnar jag dig inte att veta något. Gud förlåte mig en sista gång för min trolldom. Min kraft är slut. Jag kan inte mer.
En annan gång, i parken, djupt inne i skuggan under de höga träden, stannar en officer på en häst. Han »gör honnör» för tant, håller in hästen, tilltalar tant och frågar gossen hvad han heter. Han svarar som sanningen är, ehuru något blyg. Det mörka ansigtet ser på honom med goda ögon och han hör ett djupt, dånande skratt. Derpå försvinner ryttaren. Det var kronprinsen!