United States or São Tomé and Príncipe ? Vote for the TOP Country of the Week !
Se, emellan nyckelben och nacke Bär jag knifstyng, af hans maka hugget; Nödgad sedan för det kära lifvet Att dem följa genom ödemarken, Har jag lefvat trenne dygn i skogen, På det fjärde kommit hit omsider.
Knappt så långt, som järpen uppskrämd flyger, Sen hans grenkamrat för kulan fallit, Åkte förarn aningslös och säker, När en dolk, i dukens veck förborgad, Leende zigenarkvinnan framdrog Och, mot mannen lutad, talte sakta: "Passa på, min man, när hugget faller, Skuffa förarn ned från kärran genast!" Sade, och med all sin styrka samlad Slog hon i sin oväns skuldra knifven.
Assim gjorde ett språng tillbaka, ett vigt språng: han sträckte ut sina armar, hans svarta öga följde det hotande vapnets rörelser, fingrarne öppnade sig för att i rätta ögonblicket gripa om Erlands lyfta hand, och den smidiga kroppen böjde sig för att med ett oväntat sidosprång undvika hugget, om handen ej kunde avvärja det.
Advokaten ignorerade hugget. »Jag erkänner gärna», fortsatte han, »att det ofta nog kan vara kvistigt att avgöra vilken av två parter, som har juridiskt rätt eller orätt, men avgöra det kan man alltid till slut. Har du hört talas om ett enda fall då en domstol uppgivit försöket att döma i ett rättsfall? Ånej, utslag blir det alltid.» Journalisten tände en ny cigarr.
Hellre lämnar jag mitt rika hemman, Dragande med er i ödemarker, Om mig Gud vill därtill unna styrka." Så han bad, och öfvertald zigenarn Höll med hugget opp och skänkte lifvet. "Om vid Gud du lofvar brödratrohet, Skall ett hår ej på din hjässa krökas, Ej så länge röfvarn Adolf andas Och med dessa båda ögon ser dig."
Jag är oskyldig i det brott, varom I talen. Varken jag eller min hustru har förgivit Simon. Nu står du icke på talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv akt! första hugget är mitt. Håll! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Låt honom tala ut! Du har icke förgivit den helige, säger du. Svär det vid Gud! Vid Gud den Allsmäktige!
Då lade Hjalmar, segraren, svärd och sköld På blodadt skeppsdäck tigande neder Och trädde vapenlös för sin fader fram Och böjde i vördnad knä vid hans fot. Och Fjalars klinga glänste mot kvällens sol, Mot sonens hjässa styrde han hugget; Det föll med kraft, gällt klang det i stålblank hjälm; Men ynglingen stod orörlig ännu.
Hugget jag väntade strax, drog hufvudet neder och lyfte Kolfven förfärad till skygd, men, förunderligt! ryttaren högg ej, Sprang fastmer från sin häst och befallte de öfrige stanna, Föll mig om halsen och tjöt, högt gråtande; tårar på tårar Rullade strömmande ned på hans svarta, förskräckliga anlet.