United States or Slovakia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han kom från ett fientligt land En oväns svärd han bar; Dock fatta, broder, rörd hans hand Och minns ej, hvad han var; O, blott på lifvet hämnden ser, Vid grafven hatar ingen mer. Från Kristina var en man, Otto Fieandt hette han, Föddes äldst bland bröder alla, Däraf lärde han befalla; Var i kriget, det är sant, Endast öfverstelöjtnant, Hade med armén fått vandra, Om han kunnat lyda andra.
Det var ju icke heller längre av trä utan av stål och silver med Inges hökar på skidan. Lyft upp huvudet, far, och sluta att sucka. De mörka åren äro nu förlidna. Där ute väntar på gångaren Hallstens brud, din värste oväns dotter. Hon är nu en vuxen och frid kvinna, fast hon ännu ibland får heta liten, därför att hennes syster var så mycket äldre än hon.
Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans, judarnas oväns, hus. Och Mordokai fick tillträde till konungen, ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne. Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån Haman, och gav den åt Mordokai. Och Ester satte Mordokai över Hamans hus.
Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av bördan. Du skall icke i någon sak vränga rätten för den fattige som du har hos dig. Du skall hålla dig fjärran ifrån orätt sak; du skall icke dräpa den som är oskyldig och har rätt, ty jag skall icke giva rätt åt någon som är skyldig.
Då log Atriden meningsfullt och fyllde själf Till randen dubbelbägaren. "Se", sade han, "Så säker för min hätske oväns son, som jag Pokalen tömmer, kan din konung tömma sin. Ty är ock mycket ovisst, visst är detta dock, Att ingen mer behöfver frukta Ajas ätt. LEIOKRITOS. Och detta sade Menelaos, Spartas kung? ADAMASTOR. Du hört, hvad af hans egen mund jag hörde då.
Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla fiendskapen på upphovsmannen. Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.
Ingen klagan, ej Ett ord af knot utöfver mina läppar kom. Väl såg jag ofta öfvermodets segerfröjd Hos Atreus' söner, hos Odysseus lysa fram, Då på sin fallna oväns son, på hans gemål Sin blick de sänkte. Dock, jag teg och tålte blott. Det var ej nog.
"Min käre Arvid Stålarm... Vi tacke dig för ... gärna ville vi ... har icke kunnat sända någon hjälp... Vi tvifle om ... mitt öga sömnlöst är för alt det blod, som fåfängt blifvit gjutit ... farväl, mitt Sverige!... Hällre håller jag den sanna läran och förlorar kronan ... förr'n för min skull norden sönderremnar ... jag i min oväns hand det lämnar ... må Gud omvända det ... kom hit till mig en tacksam kung i Polen väntar dig."... Det var det sista.
Utan skoning skilde Du hans blonda hufvud ifrån kroppen." Och han drager fram. sin knif ur gördeln Och från kroppen skiljer Osmans hufvud. Tar hans hufvud, tar sin öväns' vapen Och arabern, turkens höga stridshäst, Och beger sig hem med sina vänner. Men i Montenegro-bergens grannskap, Från den lilla byn där, från Saljuto, Till hans möte går den gamla fadren, Sträcker famnen och hans anlet kysser.
Knappt så långt, som järpen uppskrämd flyger, Sen hans grenkamrat för kulan fallit, Åkte förarn aningslös och säker, När en dolk, i dukens veck förborgad, Leende zigenarkvinnan framdrog Och, mot mannen lutad, talte sakta: "Passa på, min man, när hugget faller, Skuffa förarn ned från kärran genast!" Sade, och med all sin styrka samlad Slog hon i sin oväns skuldra knifven.