United States or Mauritania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Knappt så långt, som järpen uppskrämd flyger, Sen hans grenkamrat för kulan fallit, Åkte förarn aningslös och säker, När en dolk, i dukens veck förborgad, Leende zigenarkvinnan framdrog Och, mot mannen lutad, talte sakta: "Passa på, min man, när hugget faller, Skuffa förarn ned från kärran genast!" Sade, och med all sin styrka samlad Slog hon i sin oväns skuldra knifven.
Fempunds-tunga bultar, icke lästa, Utan smidda fast med eld och hammar, Tyngde dem och lydde inga nycklar. Och han stod likväl, zigenarn Adolf, Glad på marken ren och eftertänkte, Hvart sin färd han skulle styra dädan, När, ur dödens slummer vaknad, förarn Öppnade sin blick och mötte röfvarns.
Stranden hann i sakta rullning kärran, Och ett stycke framför den på vägen Gick en ensam kvinna långsamt framåt. Djupt på hennes randigt väfda klädning Föll en gråhvit duk af lärft från skuldran Och på den i svarta bucklor håret. Förarn åkte fram och upphann henne.
Men med ena handen på ett spenbarn, Med den andra emot barmen hållet, Viste hon och talte så till förarn: "Låt mig följa på ditt lass ett stycke: Jag är trött af bördan vid mitt hjärta." Och han tog den bedjande på lasset, Och hon satte sig bakom med fången.
Om jag följer spången genom skogen, Hinner jag till middan väl ett hemman Och är här med mat i kväll tillbaka. Ingen, om han här i nejden ser mig, Skall åt förarn Anton neka bistånd." Prisande hans mening, svarte Adolf: "Väl, så långt, som mina krafter tåla, Skall jag villigt bära dig på spången; Sedan gå, och före Gud dig åter!"
Men när solen sjunkit bakom bergen, Satt zigenarn Adolf, där han sutit, Ej som förr med filen sänkt på bojan, Men med ögat fäst på spången ständigt. Och han såg omsider förarn komma. Opp han sprang, och stora tårar sköljde Rullande hans väderbitna kinder; Men i glädje brast han ut och sade: "Ingen nöd, mitt dyra barn och maka, Ingen nöd, ty se, vår bror är trogen."
Honom svarte förarn Anton åter: "Om ej jag dem mat och brännvin bringar, Om ej jag, som lofvadt, återkommer, Fåfängt skall man söka dem i ladan. Låt mig gå; och du, bestyr hvad öfrigt." Så han sade, lastade sin påse Och, fast trött, begynte återfärden. Men i samma stund satt röfvarn Adolf I den glesa ladan med sin maka.
Och när äfven denna natt förlidit Och på topparna af skog och fjällar Höstens sol sin första rodnad spridde, Väcktes förarn, styrkt af sömn och föda, Steg ifrån sin stråbädd opp och sade: "Nu, min vän och gode broder Adolf, Vill jag gå och söka mänskor åter, Att oss skaffa mat, ifall jag mäktar.
Då sprang röfvarn Adolf fram till dörren Och med dolken höjd i handen sade: "Här är mannen; ingen född af kvinna Skall ohämnad tränga fram till tronen, Innan ett beting han gett och svurit. Svärjen lejd och vård åt förarn Anton; Då med barn och maka är jag fången." Men igenom dörren smugen redan, Talte förarn, där han stod bland männen: "Sörj för dig, zigenare!
Om vid slutet af den långa bergbron, Där, hvar mellan dunkelt gröna granar Strandens glesa, gula björkar svaja, Om jag där min hustru skulle möta, Ville jag till henne säga: 'Kvinna, Dröj och föd ditt foster här till dagen, Att mitt barn må se i födslostunden, Hur vår Herres värld är glad och härlig, Fast att dröja är oss tungt som döden'." Så han sade: utan akt på talet Åkte förarn fram i lugn sin kärra.
Dagens Ord
Andra Tittar