United States or Panama ? Vote for the TOP Country of the Week !
Erik såg upp med ett förnöjdt leende. Fröken får mitt, det är bättre, än de andra. Vänta, skall jag sätta bete
Tryckt intill honom, mumlade hon lidelsefullt: Om jorden brast under mina fötter, om himlen föll över mig blott jag hade dig, skulle jag icke känna det! Och om du icke hade mig längre?... Hon smålog upp emot honom, ett egendomligt, klart och beslutsamt leende, som han sedan ofta mindes: Döden ligger i vår högra hand, vet du väl. Och du, som är livet självt, du skulle icke vara rädd för döden?...
Se, bort i fjärran där stå de tjusande okända fröjder, leende blickande fram, fastän ur dunklet likväl, vinkande glatt som serafernas flock ur de rosiga molnen, kvädande framtidens sång, ljuvlig, osäglig musik. Här avbröts talaren av en trumpetskräll borta ifrån pianohörnet, där en landsman, som icke älskade poesi, försökte få ljud i tenorbasunen.
Han teg litet, så sade han med ett leende, som Junot icke begrep.
Jag sträckte upp mina armar och lade dem om hans hals. Jag tiggde. Jag har aldrig haft en aning om, att jag kunde bedja så, min stämma hade tonfall som jag aldrig hört. Hvad han tänkte om mig, bekymrade mig icke. Det fanns endast ett: att jag älskade honom. Han lade sina armar omkring min nacke, han stod och såg ned i mitt ansikte, leende som endast han kan le, så strålande varmt som ett solsken.
Så hördes med ens skrapande ljud på hällen och William reste sig hälft, stödd emot armbågen, och lyssnade. Det flög ett leende öfver hans ansigte; han hade känt igen Pelle Wahlbergs och fröken Johnssons röster. »Det tycks vara flere än vi, som äro ute för att taga afsked med utsigten», sade han.
Se, gumman är så jalouse, så hon klöser henne i synen, bekände Gusten med ett skamset leende. Det var väl något maskopi mellan Rosen och far kan jag tro. Fast en tycker ju, att det kunde få vara glömt nu. Ja, kommer vi bara till Amerika, så Gud ske lov! Hagelin har ju många vänner där borta, så det blir ingen svårighet med utkomsten. Och din syster? frågade Abraham. Tja, jag vet inte.
Leende talade då den främmande ynglingen åter: "Grymma vi kallas, vore vi så! Men grymmare mycket Är hvar flicka, så mild och så fredlig hon tycker sig vara. Se bland många blott en!
Hon visste, att hon var älskad, och värd att älskas. När hon om morgonen, ännu med batisttröjan uppknäppt över spetschemisen, varm och med håret böljande över skuldrorna under den stora nattmössan, satte fötterna på stengolvet och kom till att kasta en blick i den anspråkslösa spegeln på väggen, mötte hon sitt eget segerstolta leende. De unga männens ögon sade henne det, när hon om middagen, med den gyllene hårknuten högt över den vita nacken, med kjolens lätta silkessläp graciöst uppburet mellan två fingrar i
Men så högg det plötsligt till inom henne af ett slags ångest, som hon icke kunde förklara: en tomhet, en längtan, men med bismak af skam och fruktan. Hon lade boken tillbaka i lådan och reste sig upp. Det grubblande, gammalkvinnoaktiga uttrycket löste sig till ett ungt, ljust leende.