United States or Benin ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men Pelle följde efter med den ljusa kandidaten och innan paren dansade ut hade William fått tillfälle att tolka sin glädje öfver att ha fått göra bekantskap med ett så stort kvinligt lärdomsljus. »Har ni varit länge här», frågade William sin dam medan han lade sin arm kring hennes lif. »En fjorrrton dagar», sade fröken Johnsson med omisskännelig dialekt.
»Ja», sade Pelle i nedstämd ton. »Jag tror jag reser snart.» »Du också? Hvarthän?» Han smålog hemlighetsfullt. »Till Skåne kanske.» »Hvad ska' du der att göra?» Pelle fortfor att småle, på ett ovanligt stillsamt sätt. »Ah, ingenting just. Kunde ha lust att se provinsen. Har aldrig varit der. Den ska' vara mycket karakteristisk.»
Pelle Larsson, biträdd av de tvenne andra karlarne, grävde en bädd i sanden från ugnsöppningen till dörren, och sedan bädden var färdig, fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare över ansiktet, gick fram till ugnsöppningen och gjorde med spettet några väldiga stötar.
Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades till undrande, skrattande. Hörde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det bara var Pelle, som var björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea och Pelle och allihop. Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten.
En av hans bästa vänner och f. d. kamrater i affären, Pelle Andrén, hade emigrerat till Stockholm där han fått plats i något så oerhört fint som Nordiska Kompaniet, och Persson drömde ibland att denna upphöjelse skulle kunna vederfaras även honom. Och för att undersöka möjligheterna i den vägen, tog han sig en gång ledigt och reste till Stockholm.
Du är ingen bildad karl, Pelle, som inte kan se, att det här var ett ovanligt distingueradt negerexemplar.» »Nej, men du är väl bildad, du?» »Jag är hungrig. Jag kunde ha lust att slagta dig om du inte var så rå.» »Åh, hvad råheten beträffar...» »Ja, och så tycker jag inte om fårhufvud.» »Inte? Du som är så egenkär.» »Nej. Det är det värsta jag vet. Har du aldrig märkt det?»
Men att tala vid eller umgås förtroligt med en så ung, som icke förstod den äldres tankar eller språk, det gick icke. Nu skulle han det. En första maj, när Johan beräknade få gå ut med kamrater, sade fadern helt enkelt: tag nu Pelle med dig och gå till Djurgården, men se efter honom. Det fans ingen appell.
God dag, Ada! . . God dag, Pelle! . . . God dag! God dag! hördes från alla håll. Godt nytt år, Gerta! .
Ja, han hade skäl att vifta. William stoppade sin näsduk i fickan; det skulle fan stå och fåna längre. »Går du med?» sade han till Pelle. »Inte ännu!» William gjorde en axelryckning och försökte sig med att se sarkastisk ut. Han började betrakta de kringstående med spefulla blickar.
Jag är rädd för snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. Men det skall väl inte dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade om, Pelle." De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta. Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt i luften.