United States or Puerto Rico ? Vote for the TOP Country of the Week !
I mörker och köld gick en liten flicka omkring på gatorna i den stora staden. Hon var fattig, den lilla; hon hade hvarken strumpor eller skor. Fötterna voro röda och blå af kölden, och hon skyndade utefter gatorna för att sälja tändstickor. På morgonen, när hon gick hemifrån, hade hon visserligen haft ett par träskor på fötterna.
Sedan sade han: »Tagen vara på henne, den förbannade, och begraven henne, ty hon är dock en konungadotter.» Men när de då gingo åstad för att begrava henne, funno de av henne intet annat än huvudskålen, fötterna och händerna. och de vände tillbaka och berättade detta för honom.
Vem är en sådan Gud som du? du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och tillgiver den dess överträdelse, du som icke behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd, och du skall åter förbarma dig över oss och trampa våra missgärningar under fötterna. Ja, du skall kasta alla deras synder i havets djup.
Utsigten till att så här med ens komma i besittning af en samlad summa, att kunna skudda Stockholmsdammet af fötterna och resa sin väg, innebar också, särskildt i hans nuvarande sinnesstämning, något obeskrifligt lockande.
Trodde jag inte att det var sant! Du får en ädel brud, Kalv. Och hon blir liggkär och stillsam. Smäll nu i med fötterna! Mana på dem en smula, bryte! Stryk brudgummen om hälarna! Så skall det låta. Ingevald höll sig gömd bland de bortersta och mest förlägna, som voro omöjliga att få fram på golvet. Några voro så vana vid arbete, att de leddes vid att stå och hänga med armarna.
Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock är en enda. Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.» Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som mest nödvändiga.
Denna gång ämnade de låta Per-Erik stanna hos Gullspira. Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och hade små laddar på fötterna.
Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade ner fängkrutet och gick ut. Hej, vem där! ropade han. Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken. Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i själtåget? Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat henne!
En kunde ju aldrig veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt med fötterna. Hu hvad det var huskigt ! Hvad kunde de tala för mål tro ! Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt utsocknes folk kunde tala det.
Pinglet av sådana små kläppar och kulor, som allmänt brukades på betsel, väckte hos de båda vandrarna en förmodan, att det också möjligen fanns en hand med, som höll i tygeln. De båda männen drogo därför sina svärd, och Hallsten, som aldrig ville gå miste om en fara, ställde sig med fötterna brett i sär mitt på stigen. Ingemund sköt honom åt sidan. Du har elddonen, sade han.