United States or Luxembourg ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han kunde på en stund icke få fram ett ord. Lidelsefullt kastade han sig derpå ned för den unga flickans fötter. Såg först med lågande blickar på henne, grep så hennes händer och tryckte brännande kyssar på dem. Våldsamt och utan hejd var hans beteende. Slutligen fick han fram några korta ord af kärlek och svartsjuka, vilda och sammanhangslösa. Nej, flicka, nej, och tusen gånger nej.
Edmée, sade han lågt, med lidelsefullt allvar, aldrig har jag så länge friat till någon kvinna. I
Ett par glas vin var det enda hon lyckades pressa ner; så återtog hon sin förra plats i arbetsrummet. Hon var trött som efter en genomvakad natt; nerverna, som förut varit spända till det yttersta, hade slappats, men de skälfde ännu som strängarne i ett piano efter ett lidelsefullt och besjäladt föredrag. När William kom hade hon icke ens kraft att dölja sin förstämning. Han märkte den strax.
Och innan hon visste ordet af låg åter hans arm kring hennes lif; den gången reste hon sig icke upp. »Vill du inte vara min vän», sade han sakta. Han ville icke säga »jag håller af dig», ty han trodde icke att han älskade henne. »Vill du inte vara min vän?? »Jo.» Så kysste han henne lidelsefullt. »Då skall du säga William och du? Och jag får kyssa dig ibland?» Hon teg.
Hon måste göra en paus i det hon torkade sitt ansigte, men tårarne bröto fram igen, lidelsefullt flödande tårar, som icke stockade rösten, endast gåfvo den ett uttryck ibland som af en sträng, när den brister. Och orden kommo af sig sjelfva, liksom burna fram på denna flod af tårar, medan händerna vredo sig kring den sammanrullade, våta näsduken.
Till sin moder sade han intet annat, än att han av regeringen i diplomatiska angelägenheter oförtövat var beordrad att resa till England, och skulle begiva sig åstad redan samma afton. Han kunde nu, efter det hans första våldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke inför en annan få över sina läppar de beskyllningar, som han för ett par timmar sedan så lidelsefullt slungat mot henne själv.
Hon kysser honom så att han kommer att tänka på den där furien igen, hon tycks dyrka honom, hon stirrar in i hans ögon som såge hon in i en helig eld, och aldrig hade han sett henne så vacker och ung som nu, aldrig hade han älskats som nu, med så få ord, men så lidelsefullt.
Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt: Vad jag har tänkt på dig!...
Hvarför skall han ha denna narraktiga kurtisörsfåfänga? Det är något löjligt, att en stor man springer omkring och berättar, hur en vacker dam »sett lidelsefullt» på honom och hur fröken A. stämt möte med honom i förstugan och sagt honom några ord af passionerad beundran. Det är lågt, allt detta. Den afmattning, som förut fanns i min känsla, har nu fått en tillsats af leda.
Så hade mamma en gång en ungdomsvän, som hon lidelsefullt älskade, fortfor Hanna, utan att höra Bellas utrop. Denna flicka var rik och mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de hade lofvat att dela allt i lifvet med hvarandra. Men när mamma gifte sig, miste hon vännen, ty denna kunde aldrig förlåta det i hennes ögon tanklösa och förhastade steget.