United States or Italy ? Vote for the TOP Country of the Week !
Bokarna stå mäktiga, svällande, djupgröna; här och där ge de plats åt en uthuggning eller ett böljande vetefält. Det är ett nordiskt Arkadien, där bullret från världen saknar resonans, och där jag, ovärdig, fått rum. Livet är skönt. Varje morgon klockan tio ty jag är lat drar jag på mig de nödtorftigaste kläderna och går ned i badhuset.
De små åkerfältens böljande gröda var avmejad, ängarnes och lövträdens grönska mindre saftig, vårens blommor ersatta av andra, som förkunnade höstens annalkande.
Men nu blev det rörelse uppe på det trånga torget, där tiggare och sjuka lågo på sina trasbylten och vandringskvinnorna, som knuffades om brunnskaret, oblygt ryckte i sär den röda skjortan över barmen. Nu gällde det att bereda rum, ty hela den buktiga gatan började fyllas av rustningar och böljande hästtäcken.
Hennes hjerta slog våldsamt och lemmarna blefvo så underbart tunga. Hon hade hvarken vilja eller tanke, men instinktmässigt försökte hon resa sig upp, försökte i alla fall, fastän en oförklarlig, kropp och själ förlamande förvirring och en underbart mäktig känsla af domning höllo henne kvar. Då kände hon en stark arm omkring sitt lif och ett böljande bröst mot sin klappande barm.
Detta var vår första bekantskap med den norska dimman; intressant, ja ofta mer än vacker att skåda i alla de ljusbrytningar och färgspel, den kan framtrolla på fjellen, men dock bäst att betrakta på afstånd från en banad väg nere i dalen. Uppåt dagen upplöste sig de böljande massorna i ett fint regn, och vi mindes nu att det äfven regnat sjusofvaredagen.
Kvinnorna sågo efter honom från gårdsgrindarna, i synnerhet de halvvuxna, och de kände ett stick i bröstet, ty han hälsade alltid på dem förtroligt och bekant som på systrar. Han satt rosig och frisk på hästen med sitt gula, böljande hår och sina mörka ögon. Och han såg så oskyldig ut som ett fromt vaxljus på Menlösa barns dag.
Där hördes bara prasslet och klirrandet, när man torkade bort flugorna. En häst med böljande och nästan släpande täcke blev framledd till Valdemar. Han log hela tiden och skyndade sig att binda på stålhuvan, som endast hade en kort plåt, så att det blidfagra ansiktet förblev nästan bart. Han kunde icke gladare och lugnare ha gått in i en vanlig springlek.
Han sänder i rätt tid både sol och regn. Han låter den späda brodden finna behöflig näring i jorden, och när skördetiden kommer, så täckes den svarta åkerjorden af ett böljande sädesfält. Så önska ock edra söndagsskollärare att vara Guds såningsmän. De så sin säd hvarje söndag, men äfven de måste vänta, innan de få se den gyllene skörden.
I drömmen hade jag sett ett mörkt, oroligt böljande människohaf, ur hvilket en mörk skepnad plötsligt dök upp, djärf till hållning och väsen, svag i sin innersta grund, alltför svag att besvärja stormen, som hans storhet rest. Allas ögon följde honom, allas tankar sökte honom, alla väntade af honom ordet som skulle lysa öfver vattnen.
Från mitten av detta fält reste sig en ensam pelare. Ovanpå honom skönjdes ett rörligt föremål, likt en människoskepnad. Det rörliga föremålet var i själva verket en människa en gubbe med kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet till marken. Det var likväl icke hans uppsåt.