United States or Djibouti ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ömtåliga heliotroper stodo med sina lilafärgade blomklasar och dröpo efter regnet, hvita långstjälkade liljor sträckte halfslutna klockor åt läsidan, astrarne prålade i sina granna höstfärger, och några georginbuskar visade tjocka, lofvande knoppar, som tyngde på sina skaft. Herrn i huset kom ut på verandan.
Själva det gripande vardagliga i denna framställning, avbruten av betydelselösa detaljer, blandad med fattigmans minnen av ägodelar som förstörts, tyngde ned de främmande, avklädde våra egna drömmar illusionens prakt, och grep oss med ett stilla, svärmiskt vemod.
Ve, jag tänkte, hellre vill jag sakna All den fröjd, en älskad maka skänker, Än att lefva år från år i fruktan Att med slika odjur fylla jorden; Och med tanken var beslutet fattadt. Redan tyngde femti år min hjässa; Men ej åren, icke krigets mödor Kufvat mina friska lemmars styrka.
Dessa ord väckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all oro och allt, som jag förut skildrat och berättat, vilket tyngde mig till jorden, glänste dessa ord emot mig som stjärnor genom mörkret och eggade mig till den stora ansträngning, vilken jag hoppades skulle återgiva oss alla glädjen i vårt hem.
Jag skall komma, gå du förut. Hanna undvek att se på honom, men hennes röst var alldeles lugn. Huru godt kändes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider åter få sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma att någonting i verlden tyngde hennes sinne!
Inga bördor tyngde honom hellre, ty fadren bestämde om allt och utförde allt och tålde inga motsägelser. Han hämtade åt honom från Danmark Sofia, den mördade Erik Plogpennings dotter. Och som han själv ju var änkeman, tog han änkan efter mördaren och brodern konung Abel.
Så jag tänkte och tiggde mig fram med möda; den gamla Foten vägrade ofta att gå, och påsen på ryggen Tyngde, fast blottad och tom.
Äfven en annan egenhet än denna efterbildning af grekiskan tyngde i början på Lönnrots prosa, men försvann i hans senare arbeten. I slutet af "Muistelmia" anträffas äfven det för den uleåborgska dialekten egendomliga, att inessivändelsen har enkelt s , t. ex. oikiasa pääsä : men denna boks slutkapitel äro ej heller öfversatta af Lönnrot.
Men likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet tyngde så svårt på folket. Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och räkna mig det till godo!
Bodde jag här och toge min dagliga kost af er godhet, Kunde en tjänare lätt eller tjänarinna i stugan Kasta på nådehjonet ett ord, som mera än nöden Tyngde hans själ. Nej, där i mitt ensliga torp som min egen Lefver jag bäst och gästar den evige gifvarens håfvor. Skogen kläder Han grön, Han låter den irrande fågeln Finna ett korn: mig hjälper Han hädanefter som hittills.