United States or Cabo Verde ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp! Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini björkhagen.
Han tittar ut genom ett litet fönster och nu ser han gröna stränder, blågröna vågor, höskutor och ångbåtar tåga förbi. Det var som en panorama eller som de sagt att teatern var.
Där inom samlades nu folk och hästar. Vapen framtogos och lades i en hög kring en väldig ek, som stod mitt på den gröna planen. Undrande frågade Erland hövdingen, vad detta skulle innebära.
Men nu hade ormen krupit in i fjäderbusken, dragit sitt smutsiga slem över ögonen, så att de sågo ut som grå starren, och den hade slingrat sig ner mellan lövverket och utgjutit sitt gröna etter, som den samlat uppe bland dygderna på koppartaket, över de tre silverfälten, men hundhuvudena rådde den icke på, ty de voro av guld.
Så ung du är! Inte är det vackert, när träden äro gröna; det är ju en gemen färg och det där blåa sen på himlen det är ju så elemenskat banalt; det där har jag sett nu i så många Herrans år och alltid är det detsamma! Jag kryper därför in och lägger mig här, så snart det lider åt sommarn, för jag tål inte värmen. Och du finner dig här! Förträffligt!
Man gick genom den sköna, förvildade, men i all sin oregelbundenhet dock så intagande parken. De väldiga träden stodo i täta grupper längs hela stranden, beskuggande den med sina tunga lummiga grenar. De mossiga björkarna vid vattenbrynet tycktes trängas deruppe om utrymmet, och pekade här och der med sina släpande gröna löfqvistar långt ut i vattnet.
Och molnen purpurranda Sin blåa gräns Och jordens fägring blanda Med himmelens. Men källan står därunder Så ren och ler Och lockar fästets under I skötet ner. Dig, gröna äng, jag söker Ännu en gång, Där klara bäcken kröker Sitt muntra språng. Invid den gamla stammen Min torfbänk är; Och getterna och lammen, De trifvas här.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta. Hvi suckar du så mången timma, O, tärda bröst? I nattens stund, då blida stjärnor glimma, Hvi bryter genom rymdens lugna dimma Din hemska klagoröst? Begråter du de snabba dagar På lifvets ö? Är det vid minnet af en vår, du klagar? O, fasar du för stoftets milda lagar, Att blomma och att dö? Minns, fågeln sjöng i ljusa salen, Han sörjde ej.
Hvita musslinsgardiner öfver de dunkla, gröna fönsterrutorna. Kajsas ögonlock begynte tynga. Det föll en slöja öfver hennes ögon, en slöja i lätt, matt rosenskimmer. Alla tankar blefvo ljusare och gladare, fingo vingar och flögo ut i den stora, vida, obekanta verlden.
»Bly har sin minie , tenn arsénik, koppar grönan, Och jernet har sin rost, ja, sjelfva silfver skönan Förtärs af dess lazur; guldmalmen hålles ren, Men har på många sätt, så väl som annat, men.» »Blir icke bly till nikt och blyhvitt, tenn till aska? Rost äter jern och stål, som kallas Mars den raska. Kan icke tartar guld förvända uti rök? Hvar koppar ligger, finns dess gröna der? Ej sök!
Dagens Ord
Andra Tittar