United States or Niue ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon talat så, och från sin hjässa lyfter hon Den yppigt vilda kransen bort Och löser halmens gördel från sitt smärta lif Och blickar opp på nytt och ber: "O furste, furste, glöm af nåd din vrede nu, Ett flyktigt ögonblick, ej mer, Låt mig ditt anlet se, hur det i mildhet syns, Och låt mig tacka dig och dö!"
Mycket är försvunnet, som fordom varit; Lifvet lefver så, det är tingens gång. Ett är kvar. Den arm, som år försvagat, Kan jag höja till seger än, Kan min lefnads bleknande fröjd och storhet Kasta kungligt leende bort och dö. Jag vill dö. Mitt kall är fylldt." Vid ordet Hof den gamle sin hjässa hög, Lät sin kungamantel på klippan falla Och för dagen blottade barmens ärr.
Tårar strömmade ned på den sjuttonårigas kinder, När sin fader hon såg, hur han hvilade trygg i sin fromhet, Såg det och tänkte, om nu för sin egen jordiska lycka Störa hon skulle hans sömn, kanhända förjaga hans lefnads Frid och samla bedröfvelse öfver hans grånade hjässa.
Sagdt; ett sken af hög förklaring i hans anlet nu sig spred, Och han tryckte manligt hatten på soldatens hjässa ned; Men han talte hjärtat brinner än af glädje i mitt bröst, När jag tänker på hans uppsyn, när jag minns hans ord och röst.
Du, Birger, vi fråga inte efter, vi två, vad de lalla om oss i frustugan. Han flyttade varsamt hennes händer upp på sin hjässa. Och när jag har dem inom spjutgården, säger jag vid första hornstöten: ni götar, nu tog jag Filip Knutssons huvud. Och vid andra hornstöten säger jag: ni svear, nu upphörde helge Eriks ättling att leva.
Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa fanns icke något fel på honom Och när han lät klippa håret på sitt huvud vid slutet av vart år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han måste låta klippa det så befanns det, att när man vägde håret från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter konungsvikt.
Från mitten av detta fält reste sig en ensam pelare. Ovanpå honom skönjdes ett rörligt föremål, likt en människoskepnad. Det rörliga föremålet var i själva verket en människa en gubbe med kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet till marken. Det var likväl icke hans uppsåt.
Ernst-Olof har liksom en gloria över sin rödhåriga hjässa, en gloria som för var dag besvärade honom allt mer och mer. Han var van att gå barhuvad även då det gällde karaktären. Det kom ett visst allvar och en tvungen värdighet över hans uppträdande. Pojkarna stannade upp med sina lekar, då han kom, och hemma i familjen sattes han upp som ett exempel för de andra syskonen.
Dock, omsider stod i hopen opp en gubbe, Tankfull, dyster, hundraårig, Kal i höjden sken hans hjässa, till hans gördel Flöt det silfverhvita skägget; Och han framsteg till furstinnan, och med dödens Lugna allvar gaf han svaret: "Härskarinna, dessa blommor mätta icke, Gif åt folket bröd, det hungrar!"
Utan kärlek, ensam, må du lefva, Aldrig glädjas af ett barnbarns joller Och, då döden nalkas efterlängtad, Legda händer dina ögon sluta! Och jag mindes furstens broder, Dmitri, Honom, på hvars hjässa skulden hvilar, Och jag ropte, främling, rys att höra Hatets ord: 'Dubbelt, dubbelt ve dig, vilde Dmitri, Du, hvars svarta afund allt förvållat!