United States or Nicaragua ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu, i ett ögonblick, med ett trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund under blommorna av denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för dessa två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant sig att betrakta som oskiljaktiga och för vilkas förening hon länge uppsänt så varma böner konungen och hans trolovade brud.
Men han funderade mycket över Äppelboms påstående. Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en stund. De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs stannade Kerstin. »Kom nu, ’fästman’ lilla, så få vi se om de ha några vackra förlovningsringar i fönstret.» Sven kom genast. »Ska’ vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att bräcka Äppelbom?»
Då han kommit hem från skolan på eftermiddagen, blev han sittande vid fönstret och såg ned på gården, försjunken i sin olycka. Snart skulle han gå till Kerstin, snart måste han gå Skymningen föll på. Ja måste gå snart, sade han till sig själv, ja måste gå Till sist reste han sig upp. Han knackade sakta på hennes dörr. Hon hörde inte och han måste knacka en gång till, innan hon svarade.
Historien känner icke att han funnit en sådan kvinna. Alltså, om han funnit henne, så måste de ha sammanträffat endast ett ögonblick, för att sedan åter för alltid skiljas. Att så skett, därpå saknas i verkligheten icke alla antydningar. Kerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmenegård.
Inte bara det, att det var som om den lyst upp hela rummet, som om allting, till och med porslinsgrisen, kaninen och sparbössan underordnat sig den vita hästen, krympt samman inför den. Han tyckte också att det var, som om han själv hädanefter alltid skulle kunna vara snäll och lydig, som om han skulle med större lätthet kunna göra allt Kerstin bad honom om, nu, när han hade hästen.
Di ä så stygga Han kisade upp på Kerstin för att se om snyftningarna varit höga nog för att göra intryck. Ja, det får han fråga löjtnanten om. Ja, men Kerstin hör ju, att di ä så stygga! Men när hans far kom hem, blev det annat av. Det blev förhör på enskilt rum och inför lyckta dörrar. Ej ens Kerstin fick vara med, i synnerhet inte hon. Du har smitit från skolan?
Jösses, ä de han. Kommer han i dag igen. Ja. Hon såg på honom över glasögonen: Då ä de väl nånting han vill ha, eftersom han kommer två dar i ra. Det blev plötsligt stilla inom honom, stilla och dött. Han visste att han inte skulle få pengarna. De sutto båda tysta. Kerstin stickade på sin strumpa. Då och då kastade hon en blick på honom över glasögonen.
Han satt kapprak och lyssnade till tant Augusta, som om hon varit gamla Kerstin, som berättat en splitter ny saga, men en saga sådan som han aldrig förut hört. Nu förstod han. När tant Augusta kommit till slutet och började med förklaringen om den ringes upphöjelse och att man inte skulle förakta någon av dessa små, tyckte han den var onödig. Han förstod. Han var Josef.
Med en isande känsla mellan skulderbladen stack hän ut på smalgatan. Också den låg öde. Endast långt borta kom en gammal gumma gående med en torgkorg på armen. Det var Kerstin. Han dök in på sin egen gata.
Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet, redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen betydelse. Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med gäll röst genom våningen: Kommer han!