United States or Philippines ? Vote for the TOP Country of the Week !


Lotta jämkade sitt röda bomullsförkläde till rätta, torkade med ärmen bort något från ögat och gaf den lilla packlådan en stöt, att den låg mera symmetriskt, närmare brunnen. såg hon unge herrn ett enda ögonblick med en beundrande, djup, i skymningen skimrande blick.

var byn att se i rök och aska, Som ett stjärnehvalf af skyar härjadt; låg kyrkan bortom byn kullen, Som en ensam stjärna mellan molnen; låg tystnad öfver öde nejden, Som ett månsken öfver kala hösten. Mellan fallna kämpar, vän och ovän, Som en skugga öfver skördad åker Gick den gamle. Öfverallt var döden, Men af lif ej ens en suck att spörjas.

Våren kom sent detta år, våren, vilken jag hoppats som lyckobringaren och befriaren, såg ut, som om han alls icke ville komma. Kall och hård låg marken, bara svängde trädens grenar utanför våra fönster för en isande blåst. Snömassor vräktes ned ända till slutet av april, och när någon gång solen sken, blåste nordanvinden, förande med sig isig luft från det tillfrusna Bottenhavet.

Han stannade tvärt och sade, i det han ansträngde sig att sin röst fast och låg: Thorsten, af mig får du inte de penningarne ... aldrig nej, du, aldrig! Thorsten Ulf steg upp ur fåtöljen, med handen krampaktigt fäst om sitt silfvergehäng. Jaså, du säger det, Adolf aldrig? Aldrig! Det lät som ur djupet af ett fängelsehvalf. Är det ditt sista ord, kusin? Ja, Thorsten, mitt sista ord.

Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som HERRENS tjänare Mose har givit eder, att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren hans vägar och iakttagen hans bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert hjärta och av all eder själOch Josua välsignade dem och lät dem , och gingo de hem till sina hyddor.

Ett band låg öfver min tunga, och tårar Trängde i ögonen fram, jag hörde den mäktige herren Skämta som andra och ej förakta den ringare mera.

Det var den tiden Klemens föddes. När Klemens var årsgammal och vid sin moders eller sköterskas hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit fängslad av ett för späda barn ovanligt uttryck i hans sköna ansikte. Det låg något himmelskt i hans ögon, och han förekom Petros som en ängel.

Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen hans knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas.

Och när hela batteriet var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar, och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta lag gåvos gång gång.

Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel. Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid niotiden tog han i land Norsten.