United States or Myanmar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jo, nu såg han faderns verktygslåda för sig: Med en skrufmejsel. Nu kan man inte ta muttrar med skrufmejsel, men faderns fantasi var i rörelse och han lät lura sig. Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuf! o. s. v. Tänk om polisen hade kommit. Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn alltsammans, men utsigten att få mera stryk och bli utan qvällsvard afhöll honom.
Men patronens lugna runda ansikte och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han fattade mod, då husbonden åter tog till ordet: Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd ordentligt.
Föreställningen att vara förföljd av elektricitetsförfarna fiender anfäktar mig på nytt. Natten mellan den 25 och 26 juli 1896 faller på. Mina vänner ha gjort vad de kunnat för att lugna mig; vi ha tillsammans synat alla vindskuporna i närheten av min, till och med vinden för att försäkra mig om att ingen gömmer sig där i brottsligt syfte.
Detta lugna ansikte, denna lugna röst, dessa lugna ord i en sådan stund gjorde på gossens sinne ett outplånligt intryck. På gamla dagar blev fabriqueur J. A. Broms bekajad med en del skröpligheter, som gjorde honom till en föga prydlig person. Näsan, det stora bogsprötet, som pekat käckt och oförskräckt rakt fram, sjönk ihop, hängde slankig ned över munnen och fick en sjuklig rödblå färg.
Jag är en stackars öfvergifven, eländig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag är olycklig. Kära barn, jag vet inte hvad du menar ... hvad skall jag göra med dig? Gråt för all del inte. Jag förmår inte se det. Inte tårar, nej, för all del. Stig upp! Lugna dig! Mitt hufvud bränner alltid och mitt hjerta slår alltid. Kan jag rå för det? Jag är sådan.
Opp slog han sin kappa, man såg Med häpnad Dargar, siaren, ödets tolk, Mäktig att genomtränga dunkla, Kommande tiders djup med sin andes blick. Sedd var han sen hundrade år Bland nordens fjäll, af lyckliga sällan dock. Hotande, dystra åskor fjärran Anade den, som hörde hans lugna röst.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta. Hvi suckar du så mången timma, O, tärda bröst? I nattens stund, då blida stjärnor glimma, Hvi bryter genom rymdens lugna dimma Din hemska klagoröst? Begråter du de snabba dagar På lifvets ö? Är det vid minnet af en vår, du klagar? O, fasar du för stoftets milda lagar, Att blomma och att dö? Minns, fågeln sjöng i ljusa salen, Han sörjde ej.
De lade sig på de anvisade bänkarne, och trötta av dagens vandring, inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna sömn. De vaknade. Strömmen brusade, bälgarne flåsade, hamrarne knackade: det var den gamla musiken, som oupphörligt, år ut och år in, ljuder på ett sådant ställe. Men framför våra vänner stod Sven masmästare med ett bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra.
Till en viss grad?» »Jo, jordens landamären äro mera spridda, än biljardkulans öfre, torra del.» Ingeniören smålog. »Jaså intet annat,» sade han. »Då kan ni lugna er, ty denna fördelning har intet att betyda.
Jag har sådant blod, och mor har sådant som hon har. Jag vill, och hon vill inte! Hon är helig och jag är inte. Jag tål inte prester och katekes. Du har så svårt att hålla dig till ämnet, liten! Lugna dig nu och tala förståndig! Jag är nu sådan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och tro på Gud och lära mig tåla prester och vara liksom din svägerska! Ah!